När Charles Darwins bok Om arternas uppkomst kom ut 1859 kallades han Englands farligaste man. Darwin puffade nämligen ner människan från den piedestal där hon tronade i den falska övertygelsen att hon var skapad av Gud, dessutom som själva höjdpunkten i hans kreation. Evolutionen, som Darwin beskrev i sin bok, hade ingenting med gudar eller något annat övernaturligt att göra. Den var en naturlig (i motsats till människoskapad) process vars drivkraft var det naturliga urvalet. De egenskaper ur ett oändligt antal som är bäst anpassade till en viss miljö har störst chans att överleva.
Tanken på evolutionens obeveklighet kan kanske vara otäck. Men mest befriande. Den tar inte bort värdet av kultur, skönhet, idéer, kanske till och med av kyrkor. Men befriar oss från regelverk som både blåser upp oss och förminskar oss. Som säger att vissa mänskor är bättre än andra och försätter de andra i slaveri. Den är någon slags bas, en monoton och obeveklig kraft som ingen gud har någon chans mot. —
Den 12 februari är det Darwindagen – Charles Darwin vad född denna dag år 1809. Grattis! Den här texten skrev jag om honom för några år sedan:
*
I AUGUSTI 1831 mottog Charles Darwin ett brev som skulle förändra hans liv. Brevet var från hans vän John Stevens Henslow, professor i botanik i Cambridge. Av Henslow hade Darwin lärt sig massor om sitt stora intresse: djur och växter. Fastän han befann sig i Cambridge för att läsa teologi tillbringade Charles Darwin betydligt mer tid i naturen än i studiekammaren.
I brevet frågade Henslow om Darwin ville följa med på en forskningsseglats runt jorden. Darwin skulle tjänstgöra som oavlönad naturvetenskapsman ombord på fartyget Beagle. Det var ett drömerbjudande för den 22-årige Charles. Hans skulle slippa de krävande och tråkiga präststudierna samtidigt som han skulle få vara ute i naturen hela dagarna.
Darwins far, läkaren Robert Waring, var dock inte lika övertygad. Han var en krävande patriark, som länge undrat vad det skulle bli av hans yngste son. Skolan hade den unge Charles aldrig varit intresserad av och en tidigare läkarutbildning hade han hoppat av. Han tålde nämligen inte att se blod. Skulle han nu avsluta sin prästutbildning också? Fadern sa först nej, men ändrade sig senare, efter att en släkting övertalat honom.
Så gav sig Charles Robert Darwin den 27 december 1831 av på sitt livs resa. Bakom sig lämnade han det välbeställda hemmet i småstaden Shrewsbury i västra England. Där hade han växt upp med en äldre bror och fyra systrar. Familjen var liberal och vetenskapsintresserad. Farfadern, biologen Erasmus Darwin, hade bland annat skrivit den berömda boken Zoonomia. I den utvecklades en av de tidigaste teorierna om evolutionen. Charles mor hette Susannah och var dotter till grundaren av en berömd porslinsfabrik, Wedgwoods. Hon dog när Charles var åtta år gammal.
Charles var inte av riktigt samma skrot och korn som sin far och farfar. Hans intresse för naturen hade inget med teorier att göra. Det var praktiskt och okomplicerat. Redan som barn var han en oförtröttlig samlare som släpade hem musselskal och stenar till pojkrummet. Han räknade, katalogiserade och förde statistik över allt från väder och vind till sin egen hälsa. Han hade lärt sig att stoppa upp djur och byggt upp en imponerande samling skalbaggar. Enligt sin morbror Josiah var Charles Darwin ”en man med onormal nyfikenhet”
Resan runt jordklotet med Beagle tog fem år. Mesta tiden tillbringade man runt Sydamerikas kuster. Så snart Darwin var i land samlade han allt vad han såg: plankton, spindlar, fåglar, växter. Mindre fyrfota djur lade han in i sprit, fossiler och geologiska prover skickades hem för analys. Hans anteckningar var fyllda av entusiastiska utrop. Brasilien var ”ett kaos av ljuvlighet”, skrev han till exempel. Man kunde inte gå hundra steg ”utan att hejdas av någon ny och underbar levande varelse”. Men Darwin drabbades också av sjukdom efter att ha blivit biten av insekter. Sviter av detta plågade honom troligen under resten av hans liv.
Så länge han var ombord på Beagle drog Darwin egentligen inte så stora slutsatser av sina fynd. Först hemma i England insåg han betydelsen av de upptäckter han gjort. Vid den här tiden trodde de flesta människor att djur och växter var skapade av Gud och därmed oföränderliga. Så som arterna en gång blivit till förblev de också. Detta var inte sant, insåg Darwin. Allting levande – människor, växter och djur – befann sig tvärtom i ständig förändring. Det var en djärv tanke i ett samhälle som satt Gud som högste chef och alltings upphovsman. Den kom att bilda grund för den evolutionsteori som Darwin skulle ägna resten av sitt liv åt att utforska och förfina.
Men Charles Darwin var inte en man som förhastade sig. Det dröjde ett par decennier innan han vågade presentera sina tankar fullt ut. Darwin visste att de skulle möta stort motstånd, inte minst hos kyrkan. Han var en försiktig person och skulle aldrig lägga fram en teori utan omfattande bevisföring.
Försiktigheten gällde även hans privatliv. Innan han friade han till sin kusin Emma Wedgwood övervägde han noggrant för- och nackdelar med äktenskapet. Han kom fram till att det nog skulle vara bra för hälsan att gifta sig. Charles och Emma fick tio barn tillsammans och slog sig så småningom ner på egendomen Downs i grevskapet Kent.
Förutom barnen fanns i trakten stora bestånd av orkidéer som Darwin nu fick tillfälle att studera. Han fördjupade sig även i avel på tamduvor och skrev fyra tjocka böcker om havstulpaner. Efter resan med Beagle lämnade han sällan sitt hem. Han kände sig ofta sjuk, kanske led han av psykiska problem. Men en sak var bra – han räknades nu som en äkta vetenskapsman. Det betydde att han äntligen var accepterad av sin far.
Först 1856 grep sig Charles Darwin på allvar an uppgiften att skriva vad som skulle bli historiens viktigaste vetenskapliga bok. Arbetet med Om arternas uppkomst gick dock långsamt. Charles hade just börjat på kapitlet om tamduvor när ett viktigt brev anlände till Downs. Brevet var avsänt i östra Indonesien, där den självlärde brittiske biologen Alfred Russel Wallace befann sig. Darwin ville knappt tro sina ögon när han läste innehållet. Där presenterade Wallace, på ett fåtal sidor, exakt samma teori om arternas uppkomst som han själv. De två hade alltså oberoende av varandra kommit fram till samma slutsats.
Till skillnad från Darwin hade Wallace dock inget omfattande vetenskapligt bevismaterial till stöd för sin tes. Insikten hade slagit ner som en blixt i honom under ett anfall av malaria.
Nu blev det bråttom. Tre år senare utkom Om arternas uppkomst. Förstaupplagan sålde slut på en dag. Många provocerades, bland annat en präst som utnämnde Darwin till Englands farligaste människa. Men i grunden var tiden mogen för en ny syn på hur livet på jorden uppkommit och utvecklats. Gud vältes ner från sin piedestal. Vetenskapens tidsålder var inne.
I Om arternas uppkomst skrev Darwin inte speciellt mycket om människan. Tankarna om vårt eget släkte preciserade han först i Om människans ursprung, som kom 1871. Det stod dock klart att hon knappast var ”skapelsens krona”. Precis som allt annat levande hade människan utvecklats från en enkel organism. Hennes förfäder var apliknande varelser av samma typ som gorillor och schimpanser härstammar ifrån. Det sista var förstås svårt att svälja för många religiösa människor, och är så än i dag. (Undersökningar har visat att så många som en tredjedel av alla amerikaner fortfarande tror på kreationismen. Det vill säga de håller Bibelns skapelseberättelse för fullständigt sann.)
Charles Darwin förblev en arbetsmyra in det sista. Även sedan han fått allvarliga hjärtproblem skrev han artiklar om allt från sötvattenmollusker till sexuellt urval hos vildhundar. Hans sista bok handlade om daggmaskar. Den 19 april 1882 drabbades Darwin av en massiv hjärtattack och dog. Han begravdes i Westminister Abbey. Som en hedersbetygelse lades hans stoft intill Isaac Newtons, en annan naturvetenskapsman som vågat utmana Gud.
Lästips: Charles Darwin (1999) av Thomas Hylland Eriksen och Charles Darwin – en bildbiografi (1966) av Julian Huxley och H B D Kettlewell.
Citat:
”När jag slutade skolan var jag varken bättre eller sämre än mina jämnåriga, och jag tror att jag av alla lärare och av min far ansågs som en mycket vanlig gosse, intellektuellt snarare under medelmåttan” (ur Charles Darwins självbiografi, 1887)
Darwins liv i årtal:
1809 Föds i byn Shrewsbury.
1825 Börjar på universitetet i Edinburgh.
1831-36 Reser runt jorden med Beagle.
1839 Gifter sig med Emma Wedgwood. Reseskildringen En naturforskares resa omkring jorden utkommer. Den blir en stor framgång.
1858 Upptäcker att naturforskaren Alfred Russel Wallace kommit fram till exakt samma sak som han själv angående arternas uppkomst och utveckling.
1859 Första upplagan av Om arternas uppkomst kommer ut.
1871 Tvåbandsverket Människans ursprung kommer ut.
1882 Dör i en hjärtattack, 73 år gammal. Begravs i Westminister Abbey, London, den 26 april.
1887 Darwins självbiografi ges ut av sonen Francis.
Så funkar evolutionen
Frågeställningarna om hur livet uppstått och utvecklats fanns inte bara hos Darwin. Många naturforskare satt vid den här tiden med olika bitar till naturens gåtfulla pussel. Vad de saknade var en övergripande teori. Denna var, när den väl presenterats, ganska enkel. (”Hur ytterligt enfaldigt att ingen kommit att tänka på det!” skrev en recensent efter att ha läst Om arternas uppkomst.)
Grunden till arternas förändring berodde enligt Darwin på det naturliga urvalet. Ordet ”naturlig” använde han här som en motsats till ett av människor styrt avelsurval. Naturen i sig har ingen plan eller vilja. Den slumpar helt enkelt fram ett oändligt antal variationer där de egenskaper som är bäst anpassade till en viss miljö har störst chans att överleva. Så kan till exempel en fågelindivid med något smalare näbb än sitt syskon ha lättare att skaffa sig mat i en viss omgivning. De individer som är bäst anpassade till sin miljö har alltså större chans till överlevnad och reproduktion. Därför kommer just deras egenskaper att spridas till kommande generationer.
Teorin om evolutionen är dock inte samma sak som att livet är en ständig kamp, menade Darwin. När det gäller människan är till exempel förmåga till samarbete en egenskap som kan öka överlevnadschansen.
Copyright: Anna Larsdotter
