Att historiker får rollen som experter och kommentatorer till aktuella samhällsskeenden är inte så vanligt. Men när Ryssland gick till storskaligt anfall på Ukraina i februari 2022 fick Martin Kragh, ekonomhistoriker och Östeuropaexpert, bråda dagar. Behovet av förklaringar till vad som hände – och hur det skulle kunna sluta – var till synes omättligt.
Hans bok Det fallna imperiet – Ryssland och väst under Vladimir Putin (Fri tanke) utkom kort efter att kriget brutit ut – förordet skrev han ungefär samtidigt som invasionen var ett faktum. I boken förklarar Martin Kragh hur tsardömet, sovjetväldet och det postsovjetiska samhället hänger samman, hur de krokar i varandra, in i vår egen tid. Allt som händer har en historia.
Martin Kragh talar ryska och har sin släkt på mödernet i det forna Sovjetunionen. Han skrev sin doktorsavhandling om rysk ekonomi, med fokus på landets industri och arbetsmarknad under åren 1940–60.
– Jag arbetade på den i fyra år och tre av dem använde jag åt att försöka förstå vad som faktiskt fanns i de ryska arkiven, säger han.
I en intervju inför disputationen 2009 sa han att valet att studera rysk och sovjetisk historia handlade om att förstå landets plats i vår egen tid. Idag arbetar Martin Kragh på Utrikespolitiska institutet och har forskat och skrivit böcker om ekonomi, politik och statsvetenskap, alltid med historia som grund.
– Det är ett val som bottnar i min övertygelse att historisk kunskap är helt nödvändig för att förstå komplexa samhällsfenomen. Jag har aldrig aktivt sökt rollen som expert, men när det finns ett intresse för min forskning känns det väldigt meningsfullt att kunna bidra säger han.
Borde svenska historiker synas mer i samhällsdebatten?
– Det är en individuell fråga om man vill ta det steget eller inte. Forskning ska alltid bedrivas på sina egna villkor, den har ett värde i sig. Men jag tror att historieämnet kommer att få större betydelse framgent eftersom det förflutna alltmer används i politiska syften. Forskarna behövs för att bryta upp de här narrativen. Empirin och källkritiken är vår styrka.
Måste krig alltid föregås och samspela med en kamp om historien?
– Ja jag tror det. Politiska ledare har alltid använt det förflutna för att legitimera dåliga eller obekväma beslut. Mussolinis idé om ett Storitalien är ett exempel, Hitlers om ett livsrum österut för det tyska folkets expansion ett annat. Xi Jinping framför Kinas anspråk på Sydkinesiska sjön, och så har vi Putin, som förnekar att Ukraina existerar som nation.
Tror Putin på den berättelsen, eller är historieargumentet främst ett sätt att legitimera invasionen?
– Putin har utan tvivel en historisk vision, kriget handlar inte bara om att lägga under sig territorium. Det gör också hela konflikten mer giftig och existentiell. Hänvisningarna till det förflutna skapar en historisk medvetenhet som får grepp om allmänheten och gör det svårt att backa.
Saknar Putin det kalla kriget?
– Nej det skulle jag inte säga, men han saknar den ordning där Ryssland hade makt. Han söker en multipolär världsordning där ett antal stormakter strukturerar världspolitiken enligt sina intressesfärer. I Östeuropa ska Rysslands intressen väga tyngst, något som förstås står i strid med grundläggande folkrättsliga principer om nationell suveränitet.
Är imperiet alltid det historiska skedets slutstation, eller kan vi se alternativ?
– Ett imperium går aldrig att restaurera – historien är ju inget urverk som går att vrida tillbaka. Deras kriser och fall föregås alltid av hybris, vilket Ryssland under Putin nu visar prov på. Men de kan ha olika faser där de har möjlighet att överge sina imperievanor.– Kanske hade Sverige tur när vi förlorade slaget vid Poltava, vi miste lusten att lägga under oss andra länder och kunde koncentrera oss på annat, som tryckfrihet och demokrati. Sådant är inte möjligt så länge ett land är besatt av att bygga ett imperium.
I boken beskriver du en rad ögonblick när Ryssland gör aktiva val bort från demokrati. Är det inte just sådana val vi ser på många håll i Europa idag, samtidigt som vi anlägger en enad front mot Putin?
– Jag har ofta tänkt att Ryssland varit en föregångare, den grasserande ojämlikhet som vi sett där syns nu även här. De politiska systemen kan inte längre lösa konflikterna, institutioner som ska medla bryter samman. Platon misstrodde demokratiska styren, han förutspådde att de skulle degenerera och bana väg för diktatur. Jag håller inte med honom fullt ut, men det krävs arbete för att få dem att överleva. Demokrati är inget naturtillstånd.
De stora frågorna och synteserna verkar vara din grej. Vilket är ditt nästa projekt?
– Jag har gått in i en process där jag tittar komparativt på europeisk historia med utgångspunkt i Wienkongressen 1815. Den var ju en reaktion på Napoleonkrigen, ett första försök att bygga upp en kollektiv säkerhet i Europa. I 200 år ha vi sedan sett hur pendelrörelsen fram och tillbaka, mellan fredsskapande och konflikt. Jag vill försöka förstå det fenomenet och titta på hur vi kan bygga upp något mera hållbart.
Foto: Mikael Lundblad
Texten ursprungligen publicerad i Populär Historia nr 13.23.
