”Det var tid nu att något måste göras. Men den man som har modet att göra något måste göra det medveten om att han kommer att gå till den tyska historien som en förrädare. Men om han inte gör det kommer han att bli en förrädare av sitt eget samvete.”
Claus Schenk von Stauffenberg
På väggen till en av byggnaderna i Bendlerblock i Berlin – krigshögkvarteret nära Tiergarten – sitter ett minnesmärke. Det anger den plats där överste Claus Schenk von Stauffenberg och hans medsvurna avrättades den 21 juli 1944. Dagen före, den 20 juli, hade de försökt mörda Hitler i ett attentat som kunde ha satt stopp för kriget.
Attentatet misslyckades.
I det forna högkvarteret finns idag en museum för det tyska motståndet mot Hitler. Det är väl värt ett besök – här berättas inte bara Stauffenbergs historia utan också den om alla de tyskar som kämpade mot ondskan med de medel som stod dem till buds. De var allt för få, och kanske insåg de det också, men de kunde inte leva med vetskapen om att de ingenting gjort.
De som blev medlöpare, eller valde att stoppa huvudet i sanden, var så många fler.
Von Stauffenberg, en högadlig konservativ överste, tillhörde den grupp höga officerare och ämbetsmän som försökte bekämpa Hitler inifrån systemet. Många av dem hade redan från början hyst farhågor kring nazistledarens person. Men deras lojalitet mot sitt land och mot militärmakten var så stor att det dröjde länge innan de reagerade. Allt för länge.
Det attentat de planerade var långt ifrån det första som riktats mot Hitler. Närmare fyrtio försök att oskadliggöra honom hade gjorts, det första 1932. Men Hitler tycktes alltid ha turen på sin sida. Hans omvittnade oberäknelighet hade räddat livet på honom många gånger.
Men för Stauffenberg och de andra kuppmännen spelade det ingen roll. Även om de inte lyckades mörda Hitler måste de visa omvärlden att Tyskland inte enbart var en nation av förbrytare. Det var med en känsla av plikt de agerade.
Sedan länge stod det klart att Tyskland gick mot en katastrof i det krig som landet själv hade startat. I väster ryckte allierade trupper fram genom Frankrike. I söder hade de marscherat in i Rom. Röda arméns soldater pressade tillbaka tyskarna i öster.
Von Stauffenberg bestämde att han själv skulle utföra handlingen som skulle döda Hitler. Därefter skulle en komplex plan, byggd på naziregimens egen Operation Valküre, sätta igång. Mer om den nedan.
Claus Philip Maria Schenk von Stauffenberg hade tjänstgjort i armén sedan han var 19 år. Han var född i en grevlig familj i Bayern 1907. Stauffenberg var belevad, beläst och plikttrogen, precis som det anstod en äkta aristokrat. Hans självförtroende var stort och även om en del ansåg att han var lite väl högdragen var han omtyckt av sina kollegor.
På flera sätt var Stauffenberg den perfekta attentatsmannen. Som överste och stabschef vid arméförvaltningen hade han tillträde till Hitlers innersta krets. De svåra skador han ådragit sig under fälttåget i Afrika gav dessutom intryck av att han rent fysiskt inte skulle klara av att genomföra ett mordförsök. Stauffenberg hade förlorat vänster öga och höger underarm och hand. Tre fingrar på vänsterhanden var bortsprängda.
Redan 1939 hade Stauffenbergs morbror, Nikolaus von Uxkull, kontaktat sin systerson och bett honom agera mot Hitler. Militären kunde inte stillatigande stå och se på medan deras fosterland lades i ruiner, menade Uxkull. Men Stauffenberg sade nej, med motiveringen att han var för oerfaren. 1943 återkom Uxkull med sin uppmaning. Och nu var tiden mogen. Som officer och kristen tyckte inte Claus von Stauffenberg att han hade något val. Inte minst reagerade han mot det groteskt svällande Waffen-SS. Dess nära en miljon medlemmar gjorde sig skyldig till grova förbrytelser. De betedde sig på ett sätt som var oacceptabelt för varje representant för den reguljära armén.
Stauffenberg planlade attentatet tillsammans med en rad sammansvurna. Bland dem fanns hans överordnade, generalen Friedrich Olbricht och den pensionerade generalöversten Ludwig Beck. Denne var den enda tyske general som frivilliga lämnat sin post under naziregimen. Där fanns också Carl Goerdeler, en politiker som protesterat när ett monument över den judiske kompositören Mendelssohn avlägsnades i Leipzig.
Den 20 juli skulle Claus von Stauffenberg delta i ett möte med Hitler i dennes högkvarter Wolfsschantze, ”Varglyan”, nära Rastenburg i Ostpreussen. Tillsammans med sin adjutant, löjtnant Werner von Haeften, lämnade han Berlin tidigt på morgonen. Värmebölja rådde i Tyskland. När Haeften och Stauffenberg landade i den lilla staden Rastenburg några timmar senare var det över 30 grader varmt.
I sin portfölj hade Werner von Haeften två sprängladdningar. När de kom fram till det välbevakade högkvarteret drog de sig undan med ursäkten att Stauffenberg skulle byta skjorta. En av sprängladdningarna lades över i Stauffenbergs väska. Med en avbitartång klipptes tändtråden av. Inom femton minuter skulle bomben explodera.
Mötet hade redan börjat när Stauffenberg trädde in i konferenslokalen. Det hade tidigarelagts en halvtimme eftersom Führern väntade celebert besök. Benito Mussolini skulle komma till ”Varglyan” på eftermiddagen. Hitler stod vid ett stort bord, böjd över några kartor. Stauffenberg presenterades och satte ner sin portfölj under bordet. Därefter lämnade han rummet med motivet han måste ringa ett brådskande telefonsamtal.
Kort därefter, klockan 12.42, skakades kartrummet av en kraftig explosion. Förödelsen var stor och såväl Stauffenberg som von Haeften var övertygade om att ingen i rummet hade överlevt. De begav sig hastigt tillbaka till flygplatsen.
Det dröjde ett tag innan de fick veta sanningen. Fyra personer hade dött i explosionen. Hitler var skadad men inte död. Någon hade flyttat portföljen en aning och därmed räddat diktatorns liv. Men Stauffenberg och hans sammansvurna hade redan satt igång del två av kuppen. Nu skulle de ta över regeringsbyggnaden och radion och därefter hela landet. Men inget blev som de tänkt sig. Beskedet att Hitler levde sög luften ur företaget och fick de som vacklat i sin tro att i första hand rädda sitt eget skinn.
Stauffenberg, Haeften, Olbricht och ytterligare en militär dömdes till stående fot på döden. De ställdes upp mot en vägg på innergården av Bendlerblock och sköts av en arkebuseringspluton. Klockan hade just passerat midnatt den 21 juli.
Det sista attentatet mot Hitler var över. Också det hade misslyckats. Det skulle dröja nästan ett år innan diktatorn drivits så långt in i sin återvändsgränd att det inte fanns någon väg ut. Han valde att ta sitt eget liv. Hade Stauffenberg lyckats i sitt uppsåt hade kriget kunnat avslutas redan 1944.
Hitler skydde inga medel när det gällde att straffa kuppmakarna. Flera tusen människor greps, minst tvåhundra dömdes till döden. Domare i den så kallade Folkdomstolen var den ökänt grymme Roland Freisler. Han förödmjukade fångarna och bestämde att de skulle hängas under särskilt grymma former. Hitler lät filma avrättningarna.
Också attentatsmännens familjer straffades. Stauffenbergs hustru, Nina von Lerchenfeld, greps och sattes i arrest i Frankfurt an der Oder. Där födde hon paret Stauffenbergs yngsta dotter, Konstanze. De övriga fem barnen hamnade på barnhem. Familjen kunde dock återförenas efter kriget.
Copyright: Anna Larsdotter
Operation Valkyria
Kuppmakarna bakom 20 juli-attentatet tänkte inte nöja sig med att röja Hitler ur vägen. De ville ta makten i Tyskland och samarbeta med västmakterna. För att nå sina mål skulle de använda sig av en modifierad version av den topphemliga planen Operation Valkyria (Valküre).
Denna plan hade utarbetats av Wehrmacht tidigt under kriget med syftet att stoppa en eventuell revolution inom rikets gränser. Det fanns miljoner utländska tvångsarbetare i Tyskland som alla innebar en potentiell säkerhetsrisk. Om revolution uppstod skulle Valkyria verkställas och stora personalreserver sättas in för att ta itu med upprorsmakarna.
Det var en plan som passade perfekt för en statskupp. Ersättningsarmén – reserverna – skulle hjälpa kuppmännen att desarmera SS, ta över regeringsbyggnaden och andra instanser.
För att lyckas måste de dock ha generalöverste Friedrich Fromm på sin sida. Han var nämligen chef över Ersättningsarmén. Men när det verkligen gällde valde denne kappvändare att stå kvar på naziledningens sida. Det var också han som beordrade avrättningen av Stauffenberg.
