Första gången fick jag en ordentlig insikt i vem Florence Nightingale var när jag dessa juldagar läste Åsa Mobergs utomordentliga bok Hon var ingen Florence Nightingale. ”The Lady with the Lamp”, som Nightingale kallades, var allt annat en timid gratisjobbande ängel.
Förutom sjuksköterska var hon en framstående statistiker och första kvinnan invald i brittiska Royal Statistic Society. Statstik, menade Nightingale, kunde förebygga kriminalitet, fattigdom och sjukdom. För hur skulle man kunna få en rättvisande bild av samhällets problem om man saknade tillförlitliga underlag,
Dessutom tyckte denne sjukvårdspionjär – Krimkrigets enda hjälte med hedern i behåll – att det var självklart att sjuksköterskorna skulle ha bra betalat för sitt jobb.
När hon anlände till Skutari utanför Istanbul under Krimkriget på 1850-talet var läget katastrofalt. I barackerna låg kilometerlånga rader av sårade och sjuka med 45 centimeters mellanrum mellan bäddarna. Det stank av sällan tömda latrintunnor. Sköterskorna fick börja med att röja undan amputerade kroppsdelar.
Den militära chefsläkaren, John Hall, såg dessa pionjärer som privata äventyrare. Han tyckte att de klemade bort de sjuka. Ju sämre de behandlades desto snabbare skulle de ju vara tillbaka på slagfältet. Nightingale svarade:
”Doktor Hall, om man behandlar människor som djur uppför de sig som djur. Behandla dem som de tappra, anständiga kristna som jag tror att de är, och se själv resultatet.”
När Florence Nightingale gjorde sin insats hade kvinnors roll i krig förändrats. Eller snarare, hon var en förgrundsfigur i denna förändring. Tidigare hade kvinnor varit mer lösligt knutna till arméerna, som vårdare och matlagare i trossen. Men nu, under 1800-talet, ersattes soldathustrur i allt högre grad av professionellt yrkesarbetande kvinnor, i allmänhet ogifta.
Civilt och militärt skildes åt och skulle förbli åtskilt in i våra dagar.
Dessa sjuksköterskor (och senare läkare) gjorde storartade arbeten. Men de fick aldrig den cred de borde haft. Retoriken blev en annan än verkligheten.
I den romantiserade historieskrivningen, kom de, med Nightingale i spetsen, att (som Moberg skriver) förvandlas till representanter för manssamhällets dröm om hur en kvinna som lämnar hemmets slutna sfär borde uppträda. Tyst blygsam diskret och absolut ointresserad av pengar.
Sådan var inte Florence Nightingale. För denna reformator och lobbyist var vård inget kall utan en profession som förändrade samhällen.
