Jag läser vidare i Alf Åbergs Karolinska kvinnoöden. Heder åt denne författare som är så pedagogisk och grundlig i sin självklara folkbildarnit! Han tycker inte så mycket, däremot redovisar han allt intressant han hittat under åtskilliga timmars studier av litteratur och i arkiven. Det är en lisa.
Nu läste jag kapitlet om de finska och baltiska flyktingarna som kom till Sverige under stora nordiska kriget. Eller kanske ska de kallas internflyktingar. De flydde ju från områden som tillhörde Sverige, men som tagits av Ryssland i kriget.
Hursomhelst. Aldrig förr hade det kommit så många människor till Stockholm och de östra delarna av Sverige som efter slaget vid Storkyro 1714.
Staden hade vid denna tid en folkmängd om färre än 50 000 personer. Nu anlände 12 000 människor österifrån. Till kustområdena österut kom 8 000. De reste i skutor och småbåtar. Kvinnorna var i majoritet, skriver Åberg. Många män satt fängslade i Finland och Baltikum
Karl XII, som befann sig på behörigt avstånd i Turkiet, såg till att en flyktingkommitté inrättades – pengarna skulle hämtas från kollekt och från borgerskapets bidrag. Allmosorna delades ut i Riddarhusets stora sal. Hantverkare och ”ungt och friskt folk” skulle dock inte få något – de ansågs kunna sörja för sig själva.
Något som inte höll så länge. Snart var Riddarhuset fullt av unga och friska som behövde pengar för att klara livhanken.
När fred slöts mellan Sverige och Ryssland 1721 var Finland utarmat. Några delar hade avträtts till tsaren: sydöstra Finland, Ingermanland, Livland, Estland. Var fjärde gård stod tom, Åland var i princip folktomt. Istället hade Stockholm växt med en fjärdedel.
Flyttade dessa människor tillbaka någon gång, eller blev de kvar? Åberg berättar om de öden han känner till: några kvinnor återvände då männen frigavs. Landet de kom till var ogästvänligt och utblottat. En del skapade sig ändå en bra framtid. Men han har bara kunskap om officerarna och dessa var ganska få.
