Tyskland under andra världskriget är som alla vet ett ganska vanligt tema i historiehyllan (obs underdrift) men inte när det gäller kvinnornas roll i krigsmakten. Vad vet vi om dem egentligen?
Den här serien är hämtad från mitt instagramkonto @warladies
Del 1.
Inte i något annat land var skillnaden mellan ideal och praktik när det gäller kvinnors roll i militären så stor som i Nazityskland under andra världskriget. För Adolf Hitler var det viktigt att till varje pris hålla kvinnorna kvar i hemmen där de skulle upprätthålla ordning och trygghet på hemmafronten och föda nya ariska medborgare till det expanderande riket. Det betydde inte att kvinnor inte var viktiga för kriget, tvärtom – kriget kunde inte vinnas utan deras insats som mödrar, självuppoffrande soldathustrur och väntande kärestor. I ett tal 1934 sa Hitler angående kvinnorna: ”Varje barn hon sätter till världen är en strid, en strid som hon utkämpar för sitt folks existens…” Så såg idealet ut alltså. Men verkligheten var en annan.
Del 2.
Den nazistiska ungdomsorganisationen Hitlerjugend är ju väl känd, men dess kvinnliga del är mindre omskriven. Den var minst lika viktig när det gäller inskolning till den nazistiska ideologin. Bund Deutscher Mädel startade 1930 och var efter 1933 den enda tillåtna organisationen för flickor i Tyskland. Efter 1936 var det mer eller mindre tvång för flickor över tio att gå med i BDM, fast de måste vara etniska tyskar och inte bära på några ärftliga sjukdomar.
Verksamheten i BDM handlade knappast om att göra dem till några våp: flickorna skulle uttryckligen se män som ”kamrater” och inte ”idoler”, och på programmet stod fysisk aktivitet och strapatser i naturen. Kanske var poängterandet av styrka det som lockade så många? Fast i slutändan handlade träningen inte om att de skulle bli soldater eller scoutledare utan om att förbereda den för deras viktigaste uppgift: moderskapet. Att detta uppgraderades till något nationellt viktigt, ja till en försvarsuppgift, var nog också en attraktiv tanke för många flickor och kvinnor. Det fick dem att känna sig speciella, oumbärliga.
Del 3.
”Arbeitsmaiden” kallades kvinnorna som utförde frivilligt arbete åt det tyska ”fäderneslandet” efter att nazisterna infört en så kallad arbetstjänstlag 1935. För unga män betydde lagen obligatorisk mönstring för krigsmakten, men kvinnor kunde fram till 1939 välja om de ville engagera sig eller inte. Om de önskade läsa på universitet måste de dock först klara av sex månaders arbetstjänst innan de kunde skriva in sig. Kvinnor med universitetsutbildning var ingen prioriterad grupp i Nazityskland. Typiska kvinnojobb fanns inom jordbruket men också i familjer där Arbeitsmaiden tog hand om barn och äldre.
Efter 1939 kom Arbeitsmaiden allt mer att engageras i det militära. Det var en omstridd utveckling eftersom den gick på tvärs mot det nazistiska idealet om vad en kvinna borde vara och göra. Ändå finns det en militär underton i många av nazisternas kvinnobilder. Som om barnafödande, hushållsarbete och lantbruk egentligen var militära handlingar, utförda i kamp mot en imaginär fiende.
Del 4.
I sina valtal på 1920-talet skröt den blivande diktatorn Hitler att om han kom till makten skulle han lyfta ut 800 000 kvinnor ur arbetslivet och placera dem i hemmen. Med detta budskap blev han alltså framröstad. Partiet kom senare att införa olika ”reformer” som bland annat gjorde att antalet kvinnliga studenter sjönk med 60 procent. Kvinnor skulle inte utbilda sig och arbeta, de skulle föda och ta hand om barn. Men nazisterna talade med kluven tunga. När Tyskland rustade upp och gick i krig kunde man inte avvara kvinnorna i den expanderande industrin. Istället för att minska ökade den kvinnliga arbetsstyrkan med 50 procent mellan 1933 och 1939. Krigets praktik vann över idealen.
Bilden är från 1944.
Del 5.
Det tyska Röda korset var under andra världskriget en del av nazistpartiet. Redan 1933 förklarade inrikesministern: ”Tillsammans med nationen är Röda korset redo att anförtro all sin styrka åt vår ledares, Adolf Hitlers, höga mål.” Judiska medlemmar rensades ut, nazisthälsningen blev officiell. Totalt under kriget verkade 400 000 kvinnor som sjukvårdare i tyska Röda korset. Organisationen tvångsupplöstes 1945.
Del 6.
Minst en halv miljon tyskor tjänstgjorde i armén som ”Wehrmachtshelferinnen” under andra världskriget. De var kontorister, tekniker, telegrafister och vanliga arbetare, både i Tyskland och i ockuperade områden. Många av dem upplevde en stor frihet och gemenskap under kriget, då de kom bort från övervakande föräldrar och andra vardagliga gemenskaper. Andra klagade på sexism inom militären. De påpekade att soldater och officerare var odisciplinerade och behandlade kvinnliga kollegor som ”byten”. Kvinnorna i armén hade aldrig militär status, vilket betydde sämre lön och villkor än männen – även om de ibland hade samma uppgifter.
Del 7.
De enda kvinnor i den tyska krigsmakten som hade militär status var de som tjänstgjorde i luftvärnet. (De bekämpade alltså fientligt flyg vid luftvärnskanonerna.) 160 000 tyskor tjänstgjorde vid sådana anläggningar vilket i praktiken betydde att de skötte det mesta av det tyska luftvärnet både i hemlandet och på ockuperad mark.
En sak fick kvinnorna dock inte utföra: själva avfyrningen av kanonen. Det ansågs för kontroversiellt att kvinnor skulle skjuta för att döda. (Reglerna var likadana i Storbritannien, där också många kvinnor tjänstgjorde i luftvärnet.)
Del 8.
5 000 tyska kvinnor tjänstgjorde som frivilliga så kallade Helferinnen i SS (den paramilitära elitkåren Schutzstaffel). De kom ofta från övre medelklass och aristokrati – men i slutet av kriget rekryterades även ur andra samhällsklasser. Representanter för nazistiska kvinnoorganisationer gick då ut och uppmanade kvinnor att aktivt hjälpa till i krigsarbetet. Läget var desperat, ansåg de, och inom SS accepterades nu även kvinnor under längden 1,65 (som tidigare varit gränsen). SS-Helferinnen arbetade ofta inom radiokommunikation, men det var också ur denna grupp som vakterna till förintelselägren hämtades.
Del 9.
Det fanns mycket rädsla och oro (och fördomar) kring kvinnors uppträdande i den tyska krigsmakten. Därför skrevs det regler om hur de skulle uppträda när de rörde sig i offentligheten. Att röka och dricka var absolut förbjudet, men också att sminka sig och bära smycken. ”Lösaktiga” kvinnor skickades hem direkt. ”Die Helferinnen” hamnade i en svår position, då de absolut inte fick verka manhaftiga, men inte heller alltför feminina eller sexuella. Samma regelverk tillämpades för övrigt i alla de krigförande nationerna, utom möjligen i Sovjetunionen.
Kvinnorna på bilden tjänstgjorde inom flygvapnet. Jag undrar varför en av dem räcker ut tungan?
Del 10.
Omkring 3 500 SS-kvinnor arbetade som vakter i koncentrationslägren. De kom ofta från lägre medelklass och kunde ha olika yrkesbakgrunder och åldrar. Kvinnorna på bilden tjänstgjorde i Ravensbrück i Tyskland, där de flesta fångarna var kvinnor. När lägren befriades vid krigsslutet sköts en del kvinnliga vakter direkt av sovjetiska trupper. Resten tillfångatogs men många släpptes efter ett tag. Som kvinnor sågs de inte lika ansvariga för illdåden som männen. Några hamnade dock i de stora rättegångarna, t ex i Nürnberg, varefter vissa avrättades genom hängning.
Del 11.
Kvinnor som denna – soldater i den sovjetiska Röda armén – var hatade av nazisterna. De kallade dem för ”Flintenweiber”, gevärskvinnor, och framhöll dem som avskräckande exempel. Under striderna togs ryskorna sällan till fånga utan avrättades direkt, ofta i samband med tortyr och skändning. Fotografierna av avrättningarna och de döda kropparna spreds som propaganda. Ändå hade den tyska militärledningen i slutet av kriget för avsikt att kopiera dem. Den beslöt då att kvinnor skulle kunna ingå i de gerillatrupper man planerade att sätta upp enligt den så kallade Werwolfplanen. Men planen hann aldrig sättas i verket innan kriget tog slut.
Man beräknar att ungefär 25 000 tyska kvinnliga krigsdeltagare togs till fånga av Röda armén i samband med krigsslutet. Knappt 6 000 överlevde.
