Det här med biologin som en befrielse snarare än ett fängelse tänker jag på då och då. Till exempel att det finns något gott i det faktum att jag, i grunden, klarar mig utan ganska många av de saker som kulturen, och konsumtionssamhället försöker pracka på mig.
Det kommer tillbaka till mig nu när jag läser vidare i Joshua Goldsteins bok (som jag skrev om sist). Något klart svar från denne eminente författare på varför det (nästan) bara är killar som fört krig genom historien har jag dock ännu inte fått.
Men jag håller med Goldstein när han skriver att han misstror konventionen att liksom slentrianmässigt sätta kultur framför biologi som frigörande faktor för människor när det gäller synen på kön. För kanske är det tvärtom? Kulturella idéer om manligt och kvinnligt är ofta mer rigida än biologin i sin strävan att separare könen. Med få undantag har kulturer skapat, och skapar, dubbla mänskliga kategorier där män och kvinnor tvingas in. (Och där tvingas killarna i krigssfären, medan flickorna får bli de som vårdar och mildrar, alternativt hejar på, ty det verkar faktiskt som om kvinnor i en del hänseenden haft större kulturellt svängrum än män. )
Det här handlar inte bara om människor, konstaterar Goldstein, utan också om ting, beteenden, relationer. Allt sorteras in i manligt och kvinnligt. När det i själva verket finns en stor, och frigörande överlappning, som vi inte kan bortse ifrån, om vi bara går systematiskt tillväga.
