De senaste åren har jag deltagit i några av Riksantikvarieämbetets konferenser. En sak som slagit mig är under dessa möten är vilken press kulturarvssektorn verkar befinna sig i. Det måste vara värre än på Skansengrundaren Artur Hazelius tid, när man trodde att hela det gamla bondesverige var på väg att försvinna. Insamling och dokumentation var orden för dagen. Hazelius mission fyllde museernas arkiv med skäkteträn, smörkärnor och bonader varav de flesta aldrig mer fick se dagens ljus.
Idag är samlingspåbudet så oändligt mycket större. Och så oändligt mycket mer komplicerat! Jag misstänker att den som sysslar med kulturarv grips av handlingsförlämning bara av tanken på allt nytt som dyker upp och i samma sekund riskerar att gå förlorat. Det handlar inte bara om leksaker, kläder och mobiltelefonsmodeller utan också om nedlagda kärnkraftverk och mentalsjukhus. Stadskärnor och yrkeskategorier. På konferenserna har jag tyckt mig ana en desperation över detta berg av presumtivt kulturarv. Vad ska bevaras? Vad kan vi strunta i?
Det finns ju alltid en historia som riskerar att förbli oberättad.
Än värre blev det när begrepp som det immateriella kulturarvet dök upp för några år sedan. Detta innefattar traditioner, samtal, vardagsmönster, händelser, sådant som inte går att ta på. Företeelser som för alltid riskerar att försvinna om ingen tar sig tid att dokumentera och spara dem för framtiden.
Listan kan ju bli hisnande lång om man tänker på allt vad vi människor hittar på, institutionaliserar och förändrar. Midsommarfirande, hantverk, berättartraditioner, möteskultur, långdans, kömönster, luciatåg… Speciellt traumatiskt blir det naturligtvis för dem som ju från dag 1 på sin kulturarvsutbildning fått sig ihamrat att tradition är detsamma som förändring.
Och kanske för sverigedemokraterna som så gärna vill behålla traditioner som de på ständigt oklara grunder betraktar som typiskt svenska.
Har de något gemensamt här? För SD är väl samlarvurmen betydligt mer selektiv och irrationellt personlig, medan den för kulturarvsmänniskor är institutionell och byggd på en professionell förståelse på historiens förändring och traditioners interagerande med nuet och framtiden. Hoppas man iallafall. För att kunna berätta om mentalvårdens institutionalisering och fyrkantiga människosyn kan det till exempel vara viktigt att förvandla ett mentalsjukhus till museum.
Nu har Unesco nu skapat en lista för hotat immateriellt kulturarv, där Sverige bestämt sig för att delta. Svenska Dagbladet, som alltid är pigg på att skriva om historia, hade en artikel om detta häromdagen.
Fäbodkulturen och beredning av lutfisk inför julen kan för Sveriges del tänkas vara sådana hotade företeelser. Det kan det nog bli strid om, inte minst regionalt. Varför inte rennäringen, varför inte grönkålsodling? Hemslöjd är ett annat förslag till listan. Men är inte hemslöjd i allra högsta grad på tapeten just nu? Eller menar man nån sorts livsnödvändig slöjd i hemmet, som att tillverka sina köksredskap och väva sina gardiner?
Ibland tror jag att det är viktigt att våga släppa taget. Våga glömma, våga förlora. Frågan är ju vad vi, på samhällsbasis, ska ha allt detta insamlade och listande till? Det är inte Auschwitz vi talar om. Ibland måste vi stanna upp och fråga oss själva exakt varför detta är viktigt? Och vad det säger om vår tid.
