INTERVJU Under andra världskriget stupade 300 000 amerikanska och 250 000 brittiska soldater. Den sovjetiska armén förlorade fler än åtta miljoner. I Stalins propaganda var ”Ivan” en vältränad patriot som slogs för moderlandet och kommunismen. Men verkligheten var en helt annan. Sovjetunionens soldater saknade till en början allt: utbildning, kläder, mat och vapen. När striderna var som hårdast överlevde en soldat i genomsnitt 24 timmar.
Vi har talat med Catherine Merridale, professor i historia i London, vars bok Ivans krig – liv och död i Röda armén 1939-1945 nu utkommer på svenska. Där går hon i närkamp med myten om Ivan.
Din bok bygger på arkivmaterial, men också på intervjuer med veteraner. Var det svårt att få dem att berätta om kriget?
Det fanns en stor misstänksamhet mot mig, framför allt för att jag var utlänning. Men när veteranerna väl beslutat sig för att prata gick det bra. Intervjuarbetet var en utmaning, de är så tuffa, ryssarna, de kunde tala i timmar. Det var några år sedan jag skrev min bok nu, idag hade det varit oerhört mycket svårare. Inte bara för att många veteraner nu är döda, utan också för att Ryssland är fångat i en våg av patriotism. Den är baserad på historien och segern i ”det stora fosterländska kriget”. Arkiv som tidigare öppnats har stängts igen för att inget oönskat ska komma fram.
Du skriver att ingen annan armé har lidit så mycket som Röda armén. Hur blev det så?
Först och främst var dödligheten enorm, och den varade ända till krigsslutet. Soldaterna tvingades ut i ett blodbad utan ordentliga vapen och utan utbildning. De sårade lappades ihop nödtorftigt och skickades iväg till fronten igen, ibland fyra, fem gånger efter varandra. Förhållandena var fruktansvärda med svält och köld och en ständig ovisshet om vad som hänt dem där hemma. Dessutom hotades de med avrättning vid minsta tecken på feghet.
Lidandet ledde till ett slags martyrskap. Detta var uppenbarligen något som sovjetstaten uppmuntrade och helst inte ville dela med någon annan?
Officiellt förde sovjetstaten kampanjer mot antisemitismen, men den fanns där ändå, inte minst i Ukraina. Tyskarnas massavrättningar av judar i till exempel Babij Jar och uppdagandet av förintelselägren riskerade att ta fokus från sovjetsoldaternas offer och unionens sköra enighet. Lidandet enar människor, det kan bli till ett adelsmärke och rättfärdiga olika gärningar.
Något som veteranerna ogärna ville tala om var grymheterna som Röda armén gjorde sig skyldig till i Tyskland: våldtäkterna och plundringarna. Då menade man att tyskarna hade sig själv att skylla. Är detta fortfarande en tillräcklig förklaring?
Faktum är att hatet mot tyskarna fortfarande lever i vissa delar av Ryssland, det finns en fixering vid det. Övergreppen tillhör ju inte heller den statssanktionerade historien, de som var med har känt skam och begravt det här väldigt djupt. Det är egentligen inget specifikt för Röda armén, så kände nog de amerikanska soldaterna i Aby Ghraib också.
Många veteraner har farit illa, de har haft mardrömmar och hjärtattacker men det har aldrig funnits någon vilja eller beredskap för att ta emot deras berättelser.
Hur stort var problemet med deserteringar?
I början av kriget – mycket stort. Soldaterna deserterade eller gav upp i tusental, men när ryktet spred sig om hur tyskarna behandlade krigsfångar blev det ovanligare. Vi har inga siffror på detta eftersom alla som rapporterades som saknade i strid automatiskt räknades som desertörer. Det betydde också att anhöriga förlorade sin rätt till pension. ”Vi hade inget val utom att strida”, sa veteranerna till mig.
Vad hände med soldaterna när de mötte den så kallade kapitalistiska världen i Rumänien eller Tyskland?
De blev chockade. Det de såg överensstämde inte med vad de lärt sig om hur kapitalismen fungerade. Många hade väntat sig herrar i höga hattar och guldklockor och utblottade trasiga arbetare; istället såg de fina hus där det hängde skinkor i taket, skafferihyllorna var fulla och boskapen var fet. De kunde inte fatta att deras motståndare hade dragit i krig när de verkade ha det så bra!
Din bok heter ”Ivans krig”. Men vem är egentligen Ivan?
Enligt den sovjetiska mytologin var Ivan en man med ett gevär, ett ungt ansikte med europeiska drag och en kropp som hade alla lemmar i behåll. Han hade inte mycket gemensamt med alla de enskilda män och kvinnor från olika delar av unionen som stred och dog i kriget. Ivan var en staty, kan man säga.
Hur har din bok tagits emot i Ryssland? Finns det en översättning?
Tack och lov inte! Jag talade om den i BBC:s ryskspråkiga program och fick många negativa men belysande kommentarer. Det är tydligt att många ryssar överhuvudtaget inte kan se sovjetarméns kollaps under 1941, innan vändningen kom vid Stalingrad. De avfärdar den inte som lögn, som man gör med våldtäkterna i Tyskland, utan den finns helt enkelt inte, den är raderad. Ett helt samhälle har glömt bort sin historia.
Publicerad i Populär Historia 2010 © Anna Larsdotter
Fakta Catherine Merridale
Catherine Merridale är professor i historia vid Queen Maryuniversitetet i London och expert på rysk och sovjetisk historia. 2001 gav hon ut boken Night of Stone – Death and Memory in Russia, som handlar om Rysslands blodiga 1900-tal och utrensningarna under Stalintiden.
