Min favoritkung – en riktig hästkarl

För den som är intresserad av hästar i historien är det omöjligt att gå förbi Karl XI. Han var den som på allvar tog sig an uppgiften att göra hästen till en stomme i den svenska krigsmaskinen. Med den franske kungen Ludvig XIV som förebild förstod han också att använda hästen som PR-symbol för sig själv och sitt land.

I rikssalen på Strömsholms slott i Västmanland hänger några av de magnifika hästporträtt som Karl beställde av sin hovmålare David Klöcker Ehrenstrahl. De berättar om en kung som hade en personlig relation till sina riddjur och som visste att uppskatta dem. Här finns de båda hästar Karl red vid slaget vid Lund 1676, Tott och Brilliant, men också trotjänaren Kortom, sliten och lite svankryggig. Enligt tavlans inskription är hingsten målad i sitt trettionde levnadsår.

Som hästkarl är Karl en intressant spegling av sin tid, men också något utöver detta. Visst var hans bejakande av hästen som statussymbol och konstobjekt tidstypisk – liksom andra maktmän lärde han sig att använda konst och kultur i kulten av den egna personen. Den unge Karl brukade exakt samma attribut som Ludvig XIV för att framhäva det gudomliga i sin position. Detta var ju enväldets tid i Europa. Karls trontillträde 1672 firades med ett storslaget ryttarspektakel där hästarna dansade fram i lösmanar och juvelbesatta schabrak. Ludvig hade hållit en liknande tillställning i Paris tio år tidigare.

Med tiden och erfarenheten blev Karl dock mer personlig i sitt uttryck. När han lät Ehrenstrahl måla av sina hästar, hundar och jaktbyten var det också ett tecken på en jordnära och äkta kärlek till djur och natur. Det resulterade i en annan typ av kunglig propagande: bortom det regisserade hovlivet. Karls omvittnade tillkortakommanden i de fina salongerna blev här en fördel, ett tecken på trovärdighet. Vågar man kalla det för något typiskt svenskt?

Karl var ingen stjärna i skolan och hade svårt med både läsning och skrivning. Franska och latin ska vi bara inte tala om. Det enda språk han behärskade någorlunda var tyska, eftersom hans mor var från Tyskland. Troligen led han av dyslexi; Karls lärare beskriver hur prinsen ”efter iläsandet begynner ordet av den sista bokstaven och stundom av den, som mitt i ordet står”.

Däremot deltog han redan från tidig ålder med liv och lust i jakter, ringränningar och andra lekar till häst. Hans vänner var inga djupsinniga ynglingar, de ville leva livet, rida och jaga. Karl älskade allt militärt och lekte långt upp tonåren med ett leksaksartilleri han fått i gåva som liten. Han längtade intensivt till striden på ett sätt som kan tyckas både omoget och världsfrånvänt. Men som förmodligen var fullt normalt för en furste i en tid präglad av övertro på militära lösningar. Hans förebild var fadern, Karl X Gustav, våghalsen från Bält som gjort Sverige till ett större rike än det någonsin varit förr. Karl Gustav hade dött i lunginflammation när sonen bara var fem år gammal –  men hjälteberättelserna levde kvar.

Drömmen om våld skulle snart gå i uppfyllelse. I september 1675 förklarade danskarna Sverige krig, fyllda av revanschlust efter Roskildefreden sjutton år tidigare. Under det följande skånska kriget utspelade sig ett par av den nordiska historiens blodigaste bataljer. Karl genomlevde dem helt enligt krigets paroll: ”segra eller dö”. Och mognade samtidigt som människa, som det brukar heta. Efter freden 1679 började en intensiv omdaningsperiod i svensk politik, där Karl gjorde upp med den förmyndarregering som haft makten i landet under hans tronföljarperiod. 1680 gjorde han sig enväldig. Med stor energi satte han också igång arbetet med indelningsverket, ett administrativt system för att så effektivt som möjligt underhålla krigsorganisationen. På allvar hade Karl förstått hur utsatt hans armé var, hur små marginalerna var mellan framgång och utplåning. Indelningsverket innebar, förenklat, att en viss del av alla Sveriges skattskyldiga slapp betala skatt mot att de på hemmaplan ordnade fram soldater, ryttare och hästar åt krigsmakten. För staten var reformen en vinstlott, trots den omfattande byråkratin. Man slapp kaserner och fodermagasin, man slapp det dyrbara underhållet av hästar och ryttare i fredstid, liksom det tröttsamma evighetsarbetet att leta upp dem. Allt detta lades nu i privata händer.

Karl personliga engagemang i reformarbetet är belysande för hans okonventionella ledarstil. Ingen detalj var för liten för att denne suverän skulle lägga sig i – det må sen gälla utseendet på hovstallets krubbor eller hur en ryttarmössa borde vara konstruerad för att dess bärare inte skulle frysa om öronen. Den största delen av sin regeringstid tillbringade han i sadeln, ständigt på väg mellan regementen och mönstringar. Någon tid för familjen hade han inte.

Det finns inte mycket skrivet om förhållandet till sonen, den blivande Karl XII. Också denne blev  en ”soldatkung” som var som mest till sin fördel i fält. Hästar var en stor del även i hans liv, fast på ett annat sätt än i faderns. De hade sitt värde som förbrukningsvaror.

När Karl XI dog i magcancer 1697 lämnade han över den bäst utrustade och övade armé som Sverige någonsin haft. Med Karl XII tog en ny tid tog sin början. Det stora nordiska kriget, som bröt ut 1701, blev en katastrof för både landet, armén och den mödosamt uppbyggda svenska hästaveln.

Publicerad i Populär Historias jubileumsnummer 2011.