Liberté, égalité, fraternité, så löd den stora rubriken på Dagens Nyheters blå-vit-röda förstasida idag. Vackra ord till stöd för det terroristdrabbade Frankrike och en hyllning till de historiska händelserna 1789.
I upproren i Paris, när kungen störtades, kyrkan degraderades och adelsmännen förlorade sina privilegier föddes folkstyret. Demokratin. Som vi hedrat sedan dess, ofta i guldkantad retorik men också i verklig politik.
Dessa dagar känns den skörare än någonsin. Upplevelsen av att befinna sig i en historisk parentes är stark. Att tro att vi kan övervinna våld och tyranni är kanske bara en dröm? De som upplevt mer krig än vi i Sverige vet att mörkret och människors lust att förgöra varandra kommer igen och igen. Det gäller bara att hålla sig beredd, som Georg Klein sa i en intervju, med Förintelsen som främsta exempel.
Franska revolutionen var tvådelad. Under den första tiden, fram till det så kallade skräckväldet, när Robespierre och jakobinerna tog över kommandot, fanns ett hopp om demokrati för hela befolkningen. Cityoens och citoyennes. Män och kvinnor.
När samhället omorganiserade sig kom könsrollerna i ny belysning. 1793 förbjöds kvinnoorganisationer och diskussionsklubbar. Förklaringen om människornas och medborgarnas rättigheter gällde bara männen. När revolutionären Olympe de Gouge formulerade en egen förklaring som handlade om medborgarinnorna hamnade hon i giljotinen.
Franska kvinnor fick rösträtt sist i Europa, 1945.
Terroristerna som nu hotar demokratin, friheten och öppenheten står för en kvinnofientlighet av monstruösa mått. Franska revolutionens män närde förstås inte samma barbariska misogyni. Men det faktum att kvinnoförtrycket fanns där, som en fond till de nya männens demokrati, är en påminnelse om det deprimerande historiska i det.
Kan inte låta bli att tänka på denna aspekt av revolutionens slagord idag. Dessa vackra begrepp har alltid en extra dimension för kvinnor.
