Jag kan inte upphöra att fascineras över de engelska suffragetterna. Det här att de inte bara pratade utan också handlade. Deeds not words, som Emmeline Pankhurst uppmanade sina anhängare. Och det ofta på ett våldsamt sätt. Det är nästan otroligt, tänker jag, att de attackerade byggnader med gatstenar, satte eld på dem, att de hällde bläck i brevlådor och gjorde våldsamt motstånd när de greps. Även om jag inte vill försvara våldet (t ex bränderna) så förtjänar dessa kvinnor historisk respekt och långa kapitel i historieböckerna. Att de genomförde detta, för hundra år sedan. De påminner om det faktum att kvinnor utgör halva jordens befolkning och att vi borde kunna skapa ett annat samhälle, om vi bestämmer oss.
Emmeline Pankhurst försvarade den militanta rösträttsrörelsen med orden:
It is a duty that every woman will owe to her conscience and self-respect, to other women who are less fortunate than she is herself, and to all those who are to come after her. Take your share in manifesting in a practical manner, your indignation at the betrayal of our cause.
I åratal hade suffragetterna tystats och skrattats åt under sin kampanj för rösträtt. När de ville debattera jämställdhetsfrågor i parlamentet såg manliga ledamöter till att prata så länge att tiden tog slut och kvinnornas inlägg ”inte hanns med”.
Att de till slut tog till våldsmetoder är inte konstigt. Snarare är det märkligt att det inte hänt, eller händer, oftare.
De engelska suffragetterna attackerade också konst som de ansåg vara kvinnofientlig. Inte bara för att den gav en förminskande bild av kvinnor utan för att dess förljugenhet stack i ögonen i en tid när kvinnor slets ut av arbete och sjukdom och brist på de mest basala ekonomiska och politiska rättigheter. Män målade vackra madonnor, satte kvinnor på piedestal, men såg aldrig verkligheten omkring sig, hur kvinnor kämpade och led, hur de gick under.
Första gången ett sådant här attentat utfördes var i april 1913. Då gick tre kvinnor till attack mot ett antal konstverk på Manchester Art Gallery. Strax innan stängningsdags slog de sönder glasen som skyddade målningarna. Även om deras intention inte var att skada själva konsten så blev det resultatet. Bland verken fanns konst av John Everett Millais och Dante Gabriel Rossetti.
De tre kvinnorna: Annie Briggs, Lillian Forrester och Evelyn Manesta drogs inför domstol och två av dem dömdes till fängelse. De bevakades därefter i hemlighet av polisen.
1918 fick kvinnor rösta i parlamentsvalet för första gången. Men bara om de hade fyllt trettio. Inte förrän 1928 fick även kvinnor mellan tjugoett och trettio rösträtt.
