Del 1. De svenska lottorna gjorde en stor insats under beredskapstiden. Det är faktiskt märkligt att vi inte har större kunskap om dem än vi har. Vad beror det på? Kanske på att det fortfarande är kontroversiellt att koppla ihop kvinnor med militära uppgifter?
Lottorna inspirerades av den finländska Lotta Svärd-organisationen, som grundades 1920. Den var till för kvinnor som ville engagera sig i det finska försvaret. Namnet hämtades från J L Runebergs nationalromantiska diktböcker Fänrik Ståls sägner, som handlar om kriget mot Ryssland 1808-09. Ett krig som slutade med att Sverige förlorade hela Finland till Ryssland.
En av huvudpersonerna i den långa dikten är Lotta Svärd, som var marketenterska i den svensk-finska armén. Hon sålde mat, dryck (brännvin) och tobak till soldaterna. Det är hon som är avbildad i vinjettbilden, som ung när hon drar ut i krig tillsammans med sin man, soldaten Svärd. Armén var allt för Lotta, hon hade inget annat liv och i den romantiska dikten älskar och hyllar soldaterna henne. Kanske inte så konstigt att hon fick ge namn åt en kvinnlig paramilitär rörelse?
Del 2. De första åren var de svenska lottorna en del av landstormen. De kallades inte lottor då, utan landstormskvinnor. Landstormen bestod av äldre värnpliktiga (vilket betydde över ungefär 30) som till exempel hade till uppgift att bevaka Sveriges gränser. Kvinnorna på bilden tillhörde Linköpingskåren och deras viktigaste uppgift var att samla in pengar till landstormsmännen. De ansåg alltså inte att de behövde pengar till sin egen utbildning.
Många av de tidiga lottorna kom ur överklassen och var inte väl sedda av de som kämpade för arbetarnas sak. Hur kunde de tycka att man skulle lägga pengar på försvaret, när många människor hade svårt att få ihop mat för dagen, undrade de.
Del 3. En viktig uppgift för lottorna (och för det svenska försvaret i stort) under kriget 1939–1945 var luftbevakningen. Flyget var en relativt ny och hotfull försvarsgren. Redan innan konflikten bröt ut kom det förslag om att kvinnor skulle kunna jobba vid bevakningscentralerna runt om i Sverige, men beslutet dröjde. Uppdraget ansågs för farligt och för militäriskt för att passa kvinnor, tyckte myndigheterna. Inställningen förändrades när allt mer personal krävdes för den viktiga spaningen mot fientligt flyg. Nu ville försvaret ha loss män för annat, fysiskt tyngre, arbete. När man annonserade 1940 efter frivilliga blev gensvaret stort, både hos kvinnor och män.
Snart var en tredjedel av luftbevakningspersonalen kvinnor. Även kvinnor kände att de ville ta ansvar och göra något i oroliga tider
Del 4. Den här värvningsaffischen riktar sig till svenska kvinnor under andra världskriget. Den påminner mycket om de många liknande som producerades i de krigförande länderna under andra världskriget. Hade Sverige dragits in i striderna kanske vi haft separata frivilligkårer för flottan, armén och flygvapnet? Nu blev lottakåren en paraplyorganisation för kvinnliga frivilliga inom såväl armén som marinen och flygvapnet.
Del 5. Tyra Wadner räknas som Sveriges första lotta. Det var hon som 1924 gjorde ett studiebesök hos finländska lottor som lagade mat åt skyddskårister (ett slags hemvärn som hade sin grund i den vita sidans styrkor under inbördeskriget). Imponerad beslöt Wadner att starta en liknande rörelse i Sverige. Den första kåren kom till i Stockholm och samlade alltså (ironiskt nog) in pengar så att lottornas manliga kollegor i Landstormen kunde utbilda sig till officerare. Sin egen utbildning och utveckling funderade de tidiga lottorna inte på. De höll sig inom den vedertagna kvinnorollens gränser.
Del 6. Så här fint kunde lottakårens utveckling beskrivas 1930. Den förgrenades ut från Tyra Wadners Stockholmsgrupp som bildats sex år tidigare. 1930 hölls det första riksmötet, med medlemmar från hela landet. Undrar vad de diskuterade? Alldeles säkert kände de kriget närma sig. Pratade de politik eller undvek de brännande ämnen? Vid den här tiden hade många ännu föreställningen att den kvinnliga frivilligkåren faktiskt skulle lösas upp om ett krig bröt ut. Då skulle de lämna över till de verkliga aktörerna, männen.
Del 7. Kokvagnen – kanske kan vi kalla den kårens hjärta? Eller mage! Den fyllde många soldatmagar iallafall. Under 1930-talet var utspisning vid fälttjänstövningar lottornas kanske viktigaste uppgift. Då var de i tjänst nästan dygnet runt för att bre smörgåsar, koka korv och kaffe. Billottor körde mellan beredningsplatser och utspisningsställen. Allt arbete utfördes helt utan ersättning, som så mycket av kvinnors arbete har gjort. När förslag kom om att de skulle ta betalt röstades det ner. Man ville vara en ideell organisation som byggde på ett kall.
Del 8. Det var egentligen först 1939, när marinlottorna tillkom, som landstormskvinnoföreningarna började kallad lottakårer. Medlemmarna hade ju inte längre bara uppdrag knutna till armén, därför blev namnanknytningen till landstormen missvisande.
Med krigets utbrott förstod lottorna – och allmänheten – att de skulle få betydligt fler och mer omfattande uppdrag och knytas tydligare till militären. För att kunna utföra sitt arbete kontinuerligt i skarpt länge ansåg många lottor att de behövde få betalt. Att jobba ideellt på kvällar och helger fungerade inte krig. Militären slog ifrån sig – var skulle pengarna komma ifrån? – men efter mycket diskuterande bestämdes till slut att lottorna skulle få tre kronor per arbetsdag i ersättning.
Del 9. Både under och efter andra världskriget arbetade lottorna mycket med flyktingar, med barntransporter från det krigshärjade Finland och med fångutväxlingar. Många finska barn kom till Haparanda station, ensamma med en adresslapp runt halsen. Andra kom med båt eller flyg. Lottorna tog hand om dem, ordnade mat och sjukvård och följde dem till deras nya okända tillvaro i svenska hem. Reste de med tåg fanns en lotta med i varje vagn. När de passerat gränsen till Sverige kunde mörkläggningsgardinerna dras ifrån fönstren.
Del 10. 1944 fick en grupp blivande luftbevakningschefer inom lottakåren vapenutbildning vid Svea livgarde (se nedan). Beslutet att en del lottor skulle få använda vapen var kontroversiellt. Det bestämdes att vapnen endast fick lov att brukas i självförsvar. I Finland, såväl under vinterkriget som under fortsättningskriget, var lottorna helt förbjudna att bära och använda vapen.
