När Carl von Linné reste till Skåne år 1746 tyckte han sig se att landskapet här var annorlunda gentemot resten av landet, ”mildare, mindre sten, mer sand, flatare kullar”.
Liknande berättelser dyker upp titt som tätt i reselitteraturen. 1838 skriver hovmarskalken R H Stiernsvärd: ”Vid Sverige är fäst en liten jordlapp som kallas Skåne, för att visa detta Sverige, hur det övriga Europa ser ut.” Ytterligare ett sekel senare berättar Louis Arméen i en tidningsartikel hur en uppsvensk reagerar när han passerat Hässleholm: ”Han kan knappast tro, att detta rika gyllene fruktfat hör hemma bland husmanskosten på det Svenska folkets i regel så karga matbord.” Han beskriver Skåne som ett ”sydländskt byte” som det gamla Göta Lejon med sin nordiska tass försöker kvarhålla.
Gemensamt för många av Skåneresenärerna är att de träder in i detta kultiverade landskap av mjölk och honung den östra vägen, den som passerar genom de nordskånska skogarnas vilda otämjda natur, kända för snapphanefejder och landsvägsrånare.
På andra sidan öppnar sig sedan vyn över fälten och kullarna, havet blir synligt, överfallsrisken minskar. Här någonstans går också den nordliga gränsen för det som på 1900-talet kom att marknadsföras som Österlen.
Vägen norrifrån mot utskeppningshamnen i Ystad är en historisk farled, viktig inte minst för svenskarna efter erövringen av Skåne vid mitten av 1600-talet. Härifrån utgick transporter från moderlandet till provinserna på andra sidan Östersjön. Inte sällan valde dock resenärer omvägen via Malmö, eftersom denna ”söderled” var betydligt säkrare än ”österleden”.
Landsvägsröverierna var omtalade långt in på 1800-talet och berättelserna om dem förstärkte gränsen mot Sydostskåne.
Många har också föreslagit att Österlen skulle betyda just ”öster om leden”. Så är det dock inte, om man ska tro ortnamnsforskarna. Även om österleden utgjort en imaginär gräns mellan Västskånes feta jordar, större städer och utbyggda infrastruktur, och det fattigare Österlen, ska namnet snarare förstås som ett angivande av riktning – österut. Liksom det fanns österleningar fanns det, på en oklart definierad geografisk plats väster om Ystad, också västerleningar.
Äldsta belägg för namnet har tidigare ansetts vara boken Folklivet i Skytts härad från 1847, där landsändans invånare framställs i en ofördelaktig dager av den västskånske prästen Nils Lovén. Men för några år sedan kunde två sydostskånska hembygdsskrifter: Österlent och Släkt och bygd, lägga fram bevis för att namnet användes redan på 1700-talet.
Källan till de nya rönen var 1745 års kyrkoböcker där prästen i Skurup, A S Barfoth, nedtecknar att ”hedersamma och dygdiga piga Bodella Siöström /—/ barnfödd i Walby på Österlen”, nu flyttar vidare till Örsjö socken.
Trettio år efter Nils Lovén konstaterar hursomhelst arkeologen och hembygdsupptecknaren Nils-Gustav Bruzelius att Österlen funnits sedan ”urminnes tider”. Och så börjar den röda tråden spinnas, från 1800-talets allmogeromantik, via friluftsmåleriets pionjärer till de första turistbroschyrerna på 1950-talet.
Myternas Österlen är alltså i allt väsentligt en modern konstruktion, slutgiltigt sjösatt för drygt ett halvsekel sedan. Här härskar det speciella ljus som besjungs av poeter och målare, här finns havet och kullarna, ”Bregottfabriken” som vi lärt känna från TV-reklamen, den rustika maten, det enkla livet långt från storstadens stress, fiskelägena och de medelhavsliknande sandstränderna… Varumärket Österlen har kommit att sammanfatta hela det paket av naturlighet och äkthet som en modern svensk fått lära sig att sätta värde på.
Dessutom ligger Österlen, vilket är nog så viktigt, så långt söderut man kan komma i detta avlånga, kylslagna land.
Den som på allvar lanserade Österlen i turisthänseende var hembygdspoeten och författaren från Borrby, Theodor Tufvesson, som på 1940-talet gjorde sig känd för dessa diktrader:
Mitt hjärta bor i en gammal gård
en gammal gård på slätten
med vita längor och svalebon
under takens mossgröna brätten
Enligt legenden var det Tufvesson och redaktören för Cimbrishamns-Bladet, John Osterman, som tillsammans (sittande under ett päronträd i Ostermans trädgård i Simrishamn) drog upp gränserna för Österlen. De höll då på att författa vad som skulle bli bygdens första turistbroschyr Till Österlen vill jag fara.
Tanken var att endast Ingelstad och Järrestads härader skulle ingå i Österlen – vilket i princip exkluderade allt norr om linjen Skåne-Tranås–Vik. Fritjof Nilsson Piraten, bosatt i Kivik, insåg att det var fara å färde och bjöd snabbt Tufvesson och Osterman på kalas, vilket resulterade i att även Albo härad kom att räknas till Österlen. Huruvida det gick till exakt så här må vara osagt, men faktum kvarstår – vad som är Österlen eller ej är en förhandlingsfråga.
En intressant detalj i det hela är att man vid den här tiden inte sa på Österlen, utan i. (Ett bevis för detta utgör festskriften I Österlen, med förord av Piraten, som Sparbanken gav ut på 1950-talet.) Enligt Lena Alebo, chef för Österlens museum i Simrishamn, var det ännu på 1960-talet även ovanligt att man sa på Vik, Baskemölla eller Kivik. Fiskelägena här var nämligen inga tillfälliga säsongsanhalter utan riktiga byar med bofast befolkning och affärsrörelser. Prepositionerna har förändrats i takt med den ökade turismen, för att ge en fläkt av ursprunglighet och exotism åt fiskelägena. Användandet av på fungerar i dag, hur ohistoriskt det än må vara, som ett slags inträdesprov för wanna-be-österleningar.
På Österslätt (som Linné på sin tid kallade området), med milsvid utsikt åt alla håll, byggde medeltidens riddare sina privatbostäder – bastanta borgar utan större krav på bekvämlighet. Fyra står kvar; runt om i landskapet finns spår av betydligt fler. 1500-talet var adelsväldets tid i Skåne (eller Östdanmark som det kallades) då frälset började blir en exklusiv samhällsgrupp, allt rikare på jord och makt.
Glimmingehus byggherre, Jens Holgersen Ulfstand, var en av dessa herrar som levde ett rikt liv som riksråd, amiral och länsman i sydöstra Skåne, arbetsuppgifter som han kombinerade med ett framgångsrikt sjöröveri. En av hans halvbröder uppförde i mitten av 1500-talet Örup söder om dagens Tomelilla.
Några kilometer åt sydost ligger borgarna Tosterup och Bollerup, den senare berömd för bland annat det storslagna bröllop som hölls här år 1502, då Oluf Stigsen Krognos gifte bort en dotter med sonen till Tosterup. Kalas och hemgift ska ha gått lös på lika mycket som ett helt gods.
Den skånska adeln var känd för att förbruka sina inkomster på fester, jakt och torneringar. Efter den svenska erövringen av Skåne inköptes Tosterup av landskapets nya generalguvernör, Rutger von Ascheberg, vars uppgift blev att leda ”försvenskningsprocessen” av de tidigare danska landskapen.
De befästa borgarna med sina metertjocka murar blev dock snart omoderna. Redan vid slutet av 1500-talet fick försvarshänsyn ge vika för komfort och estetik; slotten blev ljusare och lättare i tidstypisk renässansstil. Dessa nya tiders residens förlades dock inte till området ”öster om leden”, utan till Väst- och Sydskånes rikare jordbruksbygder. De fyra borgarna står kvar som monument över Österlens senmedeltida storhetstid.
Adelsmännen övergav sandjordar och risbygder, men bönder och fiskare stannade. Den relativt stora mängden självägande bönder sägs vara en av förklaringarna till österleningarnas påstådda konservatism. Faktum är dock att det som gjort Österlen till den kulturbygd vi känner i dag också handlar om en förmåga att hitta alternativa försörjningar, av överlevnadsinstinkt och för att mota avfolkningen.
Textil- och smideshantverk utvecklades av böndernas underlydande: framsynta jordbrukare insåg att äppelodling passade bra på de sandiga jordarna, kustbefolkningen växlade mellan fiske och segelfart beroende på tillgången av sill. Under senare delen av 1900-talet blev turismen Österlens nya basnäring.
För sekelskiftets allmogeromantiker och folklivsforskare var detta ”reliktområde” jungfrulig mark. I industrialismens kölvatten ryckte de ut med penna och papper för att dokumentera vad de såg som de sista resterna av bondesamhället innan det slutgiltigt tippades i graven av modernitetens bulldozrar. Snart dök friluftsmålarna upp med sina stafflier bland sanddyner och i fiskelägen, lockade av det magiska ljus som andra konstnärer vid samma tid hittade på andra platser, i Skagen, Italien, Sydfrankrike. Kiviksskolan, Österlens första konstnärskollektiv, grundades med den i Brösarp födde Karl Aspelin som förgrundsgestalt.
En av tidens viktigaste Österlenskildrare var Ellen Trotzig (1878–1949), bosatt i Simrishamn och känd för sina färgrika och kraftfulla landskapsvyer. Ortsbefolkningen betraktade dessa målare med misstänksamhet, åtminstone tills prins Eugen dök upp på 1930-talet, tog in på hotell Svea i Simrishamn och i en tidningsintervju deklarerade sin förälskelse i Österlen. ”Det är något säreget med denna trakt – dess mjuka böljande kullar, dess skiftande dagrar över Stenshuvud och detta underbara Haväng, som ger en så intensiv känsla av hedenhös…”
Det var nu Österlen fick rykte om sig som paradis för kreatörer av alla discipliner som sökte lugn och ro, natursköna vyer och billigt logi. Utvecklingen har fortsatt – ingenstans i Sverige, har det sagts, bor det så många konstnärer per kvadratkilometer som här. Iallafall på sommaren.
Men billigt är det inte längre och vill man söka den riktiga friden är höst och vinter Österlens rätta element, med snöfyk, storm och tysta byar som längtar efter att befolkas.
