Jane Horney likviderades av den danska motståndsrörelsen i andra världskrigets slutskede. Men var hon verkligen skyldig till de brott hon anklagades för?
Så fort någon tar upp ämnet Jane Horney verkar det bli bråk. Författare, journalister och TV-producenter som velat skildra hennes liv berättar om hot, stölder och märkliga telefonsamtal. 1985, inför sändningen av en svensk-dansk TV-serie om henne, gick justitieministern i Danmark ut och försökte stoppa den. Dokument kring hennes gåtfulla död har varit hemligstämplade ända fram tills helt nyligen.
Jane Horney, eller Ebba Charlotta Horney, som hon egentligen hette, var en helt vanlig flicka, född i Stockholm 1918 i en dansk-svensk familj. Men hon blev bara 27 år gammal. I januari 1945, bara en kort tid innan andra världskriget var slut, avrättades hon av danska motståndsmän, misstänkt för spioneri och angiveri. De flesta tror att likvideringen skedde i en fiskebåt ute på Öresund. Kroppen dumpades därefter i havet, invirad i segelduk och kättingar. Andra menar att hon redan var svårt skadeskjuten när hon släpades ombord på båten i Höganäs. Eller om det var i Laröd, precis norr om Helsingborg? Några få konspirationsteoretiker tror att Horney inte alls blev mördad – i själva verket levde hon och hade hälsan i Storbritannien ända till 2003.
Efter sin död kallades Jane Horney för en ”andra världskrigets Mata Hari”, och berättelserna om hennes utsvävande liv var många och fantasifulla. Hon var en äventyrerska och erotoman, påstod man, som levde i lyx och förförde såväl motståndsmän som nazister. Men det var de sistnämndas ärenden hon gick.
Det var en berättelse som passade den danska motståndsrörelsen. Efter kriget var de hela Danmarks hjältar – och moraliska samvete. Orädda män och kvinnor som riskerat sina liv i kampen mot den nazistiska terrorn. Deras dödsdomar var alltid rättfärdiga, något annat gick inte att föreställa sig. Jane Horney var en säkerhetsrisk av dignitet.
De som kände henne ger en annan bild. Enligt den var Jane en ”pojkflicka”, orädd och alltid sugen på äventyr. Hon gjorde sådant som inte flickor vanligtvis gjorde, som att ta motorcykelkörkort och meka med bilar. Hon gick till sjöss och reste både till New York och till Grönland. Hon gillade människor. Helst män. Hon gillade att umgås med dem, hjälpa dem, uppleva saker med dem, oavsett deras nationalitet eller politiska hemvist. En sådan inställning är livsfarlig i krig. Och det var den, och inget annat, som blev hennes öde.
Jane Horney var lång, snygg och social. Otaliga män verkar ha förälskat sig i henne och hon fick flera äktenskapserbjudande. 1939 gifte hon sig med journalisten Herje Granberg, som hon träffat i samband med att hon skrev artiklar om sin Grönlandsresa. Paret flyttade till Berlin, där Herje 1941 blev svenska Aftonbladets korrespondent. De umgicks med pressfolk och diplomater från hela världen, även med representanter för den nazistiska regimen. Aftonbladet var en tyskvänlig tidning under de första krigsåren. Den smarta och utåtriktade Jane hjälpte Herje att hitta nyheter. Efter ett par år skilde de sig dock, och Jane reste till Köpenhamn, där hon hade släkt.
Danmark var, sedan april 1940, ockuperat av Tyskland. Huvudstaden var en farlig plats, fylld av rädsla, terroraktioner och hemligt dubbelspel. Redan nu hade motståndsrörelsen ögonen på Jane – hennes umgänge i Berlin gav upphov till misstankar. Dessutom umgicks hon med Ernst Gilbert, chef för Skandinavisk Telegrambyrå i Köpenhamn och knuten till det tyska militärspionaget (men i hemlighet antinazist, han hade bland annat varit inblandad i ett attentatsförsök mot Hitler 1934). Snart blev Jane den förälskade Gilberts kurir i hemliga kontakter med Sovjetunionen.
Hon fick också kontakter med motståndsrörelsen, och agerade ofta budbärare åt danska flyktingar i Sverige som ville ha över paket och brev till släkt och vänner i hemlandet. Jane Horney tycks alltid ha varit på väg, alltid engagerad i något äventyr, eller någon hjälpaktion. Alltid målet för olika mäns förälskelser – tyskar, danskar, svenskar. Hennes egen stora kärlek var den danska textilfabrikören och motståndsmannen Jörgen Winkel. För att hjälpa honom ur fängelse gick hon till sängs med en annan Gestapoman. Också han skickade henne blommor och ville gifta sig med henne. Misstänksamheten mot Jane Horney växte – från båda sidor.
På kort tid fick hon, av olika källor, veta alldeles för mycket om motståndsrörelsens vapenlager, hemliga tryckpressar, kontaktpersoner och, inte minst, om de illegala båtrutterna över Öresund. Saker som hon inte alltid efterfrågat.
Strejker och sabotage hörde till vardagen i Danmark. Så också likvideringar. Det fanns en särskild grupp som tog på sig uppgiften att avrätta angivare, (”stikkere”, som de kallades på danska). Flera hundra sådana dödades under kriget.
1944 fick Jane Horney sin dödsdom. I januari året därpå lurades hon med ut på Öresund av motståndsmän, som skulle ta henne från Sverige till Köpenhamn. Där skulle hon, en gång för alla, få upprättelse från alla spionanklagelser. Det var i alla fall vad hon trodde. Istället sköts hon till döds och hennes kropp kastades överbord. Den har aldrig återfunnits.
Många har velat rentvå Jane Horney efter kriget, inte minst hennes familj, som från början inte hade en aning om vad som hänt henne. Men motståndsmännens version av händelsen har varit benhård och kompakt. Deras historia har länge fått vara allenarådande i Danmark. Kanske är det därför protesterna blivit så stora, så snart någon försökt ge en annan bild av fallet Jane Horney? Hot och andra utspel har dock gett granskarna vatten på sin kvarn. Fanns det kanske ytterligare komplikationer i det här fallet, med ännu större konsekvenser än en oskyldig kvinnas död? En del hävdar det. Andra menar att Jane Horney, kort och gott, dog på grund av sin stora aptit på livet.
Lästips:
Jakten på Jane Horney av Stellan Olsson och Jan Moen (1986);
Jane Horney av Erik Nørgaard (2007).
Fakta/Danmark under andra världskriget
Den 9 april 1940 intogs Danmark av Tyskland. I början var motståndet mot ockupationsmakten litet, men det växte ju längre tiden led. Läget skärptes på allvar 1943, då tyskarna satte hårt mot hårt och bland annat införde utegångsförbud, censur och dödsstraff för sabotage. Nazisterna var pressade, inte minst av militära motgångar. Den danska regeringen avvisade kraven.
Nu angreps dansk militär över hela landet, avväpnades och internerades. Regeringen upplöstes och undantagstillstånd infördes. Den 2 oktober sattes aktioner in mot de danska judarna. De flesta hade dock förvarnats och lyckats fly. Motståndsmännen blev allt fler och det så kallade Frihetsrådet inrättades. Det skulle samordna de illegala organisationerna.
Med razzior, dödsdomar och deportationer försökte ockupanterna bringa ordning i Danmark. De inhemska nazisterna assisterade. Tyskarna hade också hjälp av angivare som, i sin tur, ansågs som rättfärdiga mål för motståndsrörelsens dödspatruller. Tre till fyrahundra stikkere likviderades fram till krigsslutet.
Terrorn trappades upp från nazisternas sida. Sabotage genomfördes mot dansk egendom och så kallade ”clearingmord” beordrades. Dessa innebar att danskar sköts som hämnd för mord på tyskar.
Våren 1945, strax innan den tyska kapitulationen, bildades en ny dansk regering. Motståndsrörelsen fick hälften av ministerposterna. Nu började uppgörelsen med tyska krigsförbrytare och danska medlöpare.
Fakta/Ytterligare komplikationer
Det finns uppgifter som ytterligare komplicerar bilden av fallet Jane Horney. Uppgifter som ställer den glorifierade motståndsrörelsen i dålig dager.
Under krigets slutskede skapades en ohelig och ytterst komprometterande allians mellan motståndsrörelsen och nazisterna. Den gick ut på att tyskarna skulle få tillgång till de illegala rutterna över Öresund för att kunna föra värdefullt gods, och nazistpampar som riskerade krigsrätt, ut ur Tyskland. Mot detta skulle danskarna, med ockupationsmaktens goda minne, kunna ta in stora mängder vapen i Danmark.
Visste Jane Horney för mycket om denna smutsiga politik? Var det därför hon dödades?
