Gustav ”Rävjägarn” Bergström startade föreningen Renoveringsraseriet för att få fastighetsägare att tänka till innan de river och kastar. Nyligen utkom hans bok om byn i Norrbotten där han växte upp.
Ordet ”underhållsfritt” är något av ett rött skynke för byggnadsvårdaren och författaren Gustav Bergström. Föga förvånande kanske – varje person som värnar om byggnaders skönhets- och hållbarhetsvärden vet att begreppet står för precis det motsatta. Dörrar och fönster av lättmetall eller plast åldras snabbt och fult, förvränger byggnadens utseende och är kostsamma för miljön att producera. Eftersom de inte går att underhålla bidrar de till en slit-och-slängkultur som man kanske trodde tillhörde en svunnen tid, men som ännu verkar med full kraft.
Dock inte oemotsagd, vilket den ideella föreningen Renoveringsraseriet visar. Föreningen, som grundades 2020 av Gustav Bergström och Alfred Skogberg, jobbar för att få fastighetsägare – inte minst kommunerna – att inse vilka värden de förvaltar. Bostäder, nya som gamla, måste underhållas kontinuerligt istället för att utsättas för sporadiska attacker av rivningsraseri, så som ofta sker idag.
Den som tittat i ett mäklarprospekt vet att det inte är aluminiumlister eller bruna metallportar som lyfts fram i bilderna för att locka nya boende utan väl bevarade detaljer som originalhandtag, gamla trägolv eller stuckatur. När några decennier gått förstår vi vad som gått förlorat.
– Idag är det nog få som tycker att det är synd att man inte rev ut fler kakelugnar ur sekelskifteslägenheterna, eller gick hårdare åt kvarteren i Stockholms city, säger Gustav Bergström lakoniskt.
Gustav, i sociala medier mer känd som ”rävjägarn”, har en lite snirklig yrkesbana bakom sig på sin väg mot byggnadsvårdsaktivismen. Utbildad ingenjör jobbade han både med datateknik, i hemtjänsten och drev en mjölkbar vid Hornstull i Stockholm innan han började skriva om arkitektur och hålla stadsvandringar. Men intresset för historia har följt honom sedan barndomen.
– Jag gillar det som är gammalt, använt. Teknik, möbler, textilier … Själva slitaget på en grej kan berätta om människorna som använt den och om en tid.
När vi pratas vid är Gustav just klar med boken Tant Valborg bar alltid turban när hon gick bort (Norstedts). Den handlar om den lilla byn Hälleström i Norrbotten där Gustav växte upp och numera bor.
– Man säger att norrlänningarna är fåordiga men här slutade man aldrig att prata, helst inte kvinnorna. Många av dem som bodde i byn när jag var liten var till åren komna och i boken berättar jag deras och byns historia varvat med mina egna tankar under en sommar när jag renoverade ängsladorna på min gård. Det är mycket idyllisk natur, bilar, traktorer… Jag tror att många kommer att tycka att den är lite exotisk.
I boningshuset på gården finns fönster med munblåsta glas, något som man ser allt mer sällan. Sådana tillverkades fram till 1920-talet, innan draget glas tog över – en teknik där glasmassan dras genom valsar vilket medför vissa ojämnheter. Idag är det ofta det billigare floatglaset som sätts in när bostäder renoveras, en metod där massan hälls ut över en bädd av tenn. Resultatet blir ett glas helt utan ojämnheter. Det påminner om plast, vilket förklarar varför det ibland kallas dött glas.
– De munblåsta rutorna i mitt hus har grönaktiga schatteringar som ger effekter när solen lyser. Att se asparnas darrande löv genom dem är fint, säger Gustav Bergström.
Annars ligger förorternas 1940- och -50-talsbostäder honom varmt om hjärtat: genomtänkta och gedigna i allt från materialval och planlösning till utomhusmiljö. På den tiden var allmännyttan fantastisk, menar Gustav Bergström, men idag har de kommunala fastighetsägarna ett skamfilat rykte: ”Förstörelsen de lämnat efter sig under de senaste decennierna är enorm” skrev Renoveringsraseriet frankt i en debattartikel för några år sedan. Vad det handlar om, menar föreningen, är skadegörelse förklätt till underhåll.
Äldre köksinredning ligger också risigt till när äldre hus och lägenheter ska renoveras. I boken Tidstypiska kök och bad 1880–2000 tecknade Gustav Bergström tillsammans med två andra författare dessa viktiga rums historia. Många blir nostalgiska när de konfronteras med gamla kök, konstaterar han, det märks inte minst när han föreläser i ämnet. Samtidigt verkar upptagenheten med köksrenoveringar inte vara över. Varför?
– I Sverige är vi så rädda för att verka fattiga. Vi är inte stolta över det vi har och försöker bevara det, såvida det inte gäller slott och herresäten. Vi måste se att det vi har är fint och bevarandevärt, säger Gustav Bergström.
