”Jag skrev med möda och själva mödan är vad de kallar min stil” /Ernest Hemingway
Två glas vin till maten och inte mer än tio centiliter
whisky per dag. Så lät läkarnas förhållningsorder till den världsberömde
författaren Ernest Hemingway 1956. Närmare fyrtio år av supande hade satt sina
spår i Hemingways inre organ. Leverfunktionen var nedsatt, blodtrycket skyhögt
och kolesterolvärdet ännu högre.
Det var hårda bud för en person som brukade börja dagen med tequila och vodka och avsluta den med whisky och rödvin. Hemingway tillhörde de människor som kunde sätta i sig ofantliga mängder alkohol och ändå fungera någorlunda normalt. Vinet och spriten var bränslet som drev honom.
1956 var han 57 år gammal och närmade sig slutet på sitt liv. Men det var inte alkoholen som skulle ända det, utan en kula från ett jaktgevär, avfyrat av hans egen hand. Allt det han uppnått – berömmelsen, böckerna som ”alla” hade läst, pengarna, kärleken – tycktes i slutändan inte betyda någonting. Varför? Det har det spekulerats om ända sedan självmordet i den lilla bergsbyn Ketchum i Idaho den 2 juli 1961.
Redan under sin livstid hade Hemingway blivit en myt, underbyggd av honom själv. De äventyrliga berättelserna är många och stöddes av hans böcker. Där är hjältarna ofta ordknappa machomän som dras till krigsskådeplatser, tjurfäktningsarenor och boxningsringar. De är soldater eller författare, krigskorrespondenter eller storviltjägare, precis som Hemingway själv var. Och berättelserna utspelar sig på platser där även deras upphovsman tyckte om att vistas: i Paris eller Pamplona, i den amerikanska vildmarken eller på den gassande afrikanska savannen.
Hemingway pratade aldrig om sin barndom. Den passade inte riktigt in i myten om den hårdkokte outsidern. Ernest, född 1899, växte upp i en välbärgad och respektabel förort till Chicago. Där levde han ett borgerligt och välartat liv med skolarbete, fotboll, bibelstudier och sång i kyrkokören. Han hade fem syskon och en mor som han aldrig kom överens med. Hennes mål var att barnen skulle bli bildade och hon försökte få den ovillige Ernest att spela cello. Hans far, däremot, lärde sin son att jaga och fiska, sysselsättningar som skulle följa Ernest genom hela livet.
Det var inte förrän Hemingway som artonåring fick volontärjobb på dagstidningen Kansas City Star som hans egentliga livsresa började. I journalistiken hittade han grunden till den stil som skulle göra honom till en av 1900-talets mest berömda författare. En bra dagstidningstext måste vara slagkraftig och lättläst. Den ska inte tolka åt läsaren, bara berätta vad som hänt. De här idéerna tog Hemingway med sig in i sitt författarskap. Den ”hårdkokta” stilen blev hans varumärke. Ibland har hans berättarteknik liknats vid ett isberg, där bara en mindre del av historien skrivs ut, medan det mesta måste utläsas mellan raderna, under ytan.
Hemingway ville gärna bli soldat, men vrakades på grund av närsynthet. 1918 anslöt han sig istället till Röda Korset och for till Italien som ambulansförare. Efter några veckor sårades han i benet och fick tillbringa en tid på sjukhus, vårdad av sjuksköterskan Agnes von Kurowsky. Hon skulle komma att få en huvudroll i romansuccén Farväl till vapnen, som kom ut 1929.
Redan här, i krigsskadan, låg grunden till myten om Hemingway. Den byggdes sedan på genom åren. I början av 1920-talet for Ernest, tillsammans med sin första fru Hadley, till Paris. Där fanns en hel koloni av amerikanska författare som levde billigt och idkade konstnärsliv på barerna. Hemingway satt och skrev på det berömda caféet Closerie de Lilas och arrangerade boxningsmatcher mot sina kollegor, som inte alltid var så roade. Tiden i Paris, som han senare beskrev som sitt livs lyckligaste, resulterade i romanen Och solen har sin gång (1926). Den blev en internationell bästsäljare och lade grunden till Hemingways ryktbarhet som författare.
1928 flyttade han, nu tillsammans med sin andra fru Pauline, till hamnstaden Key West i Florida, där han stannade i nästan tio år. Han lät bygga stadens första swimmingpool, drack drinkar på den legendariska baren Sloppy Joe’s och arbetade med sina böcker. I det vackra tvåvåningshuset i Key West avslutade Hemingway sin stora bok om tjurfäktning, Döden på eftermiddagen och reseskildringen Afrikas gröna berg. Den senare kom till efter en safaritripp till östafrika kring jul 1933, där Hemingway jagat och druckit whisky och varit ”fullkomligt lycklig”.
Så bröt spanska inbördeskriget ut. 1937 for Hemingway som krigskorrespondent till Madrid, en resa som skulle ge honom stoff till romanen Och klockan klämtar för dig (1940). Boken, som handlar om amerikanen och gerillasoldaten Robert Jordan, filmades tre år senare. I huvudrollerna återfanns Hemingways båda vänner Gary Cooper och Ingrid Bergman.
Myten om karlakarlen Hemingway byggde på en sammanblandning av hans eget liv och hans böcker. Men den byggde också på rena lögner. Hemingway hade ett stort behov av att hävda sig. 1940 ingick han sitt tredje äktenskap, med journalisten Martha Gellhorn. De två kom snart att tävla med varandra om vem som kunde skicka hem de bästa nyheterna från andra världskrigets slagfält. Oftast var det Martha Gellhorn som vann – hon var utan tvivel den bästa krigsreportern av de två. Att Gellhorn, men inte Hemingway, lyckades ta sig i land i Normandie på D-dagen var något som Ernest noggrant förteg. I hans rapport därifrån kan ingen gissa att han aldrig faktiskt satte sin fot på Omaha Beach…
Uppmärksamheten kring Hemingways person minskade knappast då han 1954 tilldelades Nobelpriset. Efter att på kort tid råkat ut för två flygolyckor var han dock i för dåligt skick för att resa till Stockholm. Känslan av att aldrig få vara ifred, liksom att kroppen höll på att svika honom, drev sakta men säkert Hemingway in i en depression. Tanken på livets meningslöshet och döden som den enda vissheten hade alltid funnits hos honom, men han hade kunnat mota den med sina äventyr, sina böcker och sin sprit. Nu fick han inte ens ta en ordentlig drink länge, och det blev allt svårare att skriva. Till slut vägrade orden helt att komma ur pennan.
Efter en tid på sjukhus trodde läkarna att Hemingway var på bättringsvägen. Så var det inte. Hans berättelser fick aldrig något lycklig slut, och det fick inte hans liv heller. Men hans böcker kommer än i dag ut i nya upplagor.
Copyright: Anna Larsdotter
Han ställde oerhört stora krav på sig själv
Trots att han skrev ganska få böcker blev Ernest Hemingways inflytande på litteraturhistorien enormt. Ingen hade skrivit som han tidigare, korthugget och lättläst och med långa stycken av dialog. Just det till synes enkla språket och frånvaron av analys lockade många yngre författare att försöka skriva som Hemingway. De flesta insåg nog efterhand att det inte var så lätt.
Själv ställde Hemingway extremt höga krav på sig själv. Han kunde skriva om en text tjugo-trettio gånger, och strök ofta ner stora textmassor till kortare noveller. Han höll också hela tiden reda på exakt hur många ord han skrivit. Själv har han sagt: ”Jag skrev med möda och själva mödan är vad de kallar min stil”.
Hemingway underströk även hur viktigt det är att en författare själv känner till så mycket mer än den historia han presenterar för läsaren. Om inte det han utelämnar är känt för honom själv är han en dålig författare.
1952 tog han revansch med Den gamle och havet
Hemingway gav under sin livstid ut flera novellsamlingar. Många litteraturhistoriker tycker att hans sätt att skriva fungerade som allra bäst i det korta formatet.
En känd figur i Hemingways noveller är Nick Adams, som läsaren får följa från hans pojkår tills han är en medelålders författare. Nick introduceras i novellsamlingen I vår tid (1925) och förekommer sedan i Män utan kvinnor (1927) och Vinnaren blir utan (1933).
Även om Hemingway även skrev dikter, pjäser och dokumentärer är det för sina romaner han är mest känd. 1926 kom både Vårflod som Och solen har sin gång. 1929 kom Farväl till vapnen, 1937 Att ha och inte ha, 1940 Klockan klämtar för dig och tio år senare den av kritikerna sågade Över floden in bland träden. Hemingway tog illa vid sig av de dåliga recensionerna – Över floden var hans första stora litterära bakslag.
Revanschen kom med Den gamle och havet (1952) som höjdes till skyarna och starkt bidrog till att Hemingway fick Nobelpriset.
