I hundratals år har den dramatiska Völsungasagan trollbundit lyssnare och läsare. Författaren Katarina Harrison Lindbergh har gjort en egen tolkning av den forntida berättelsen om blodshämnd och besatthet och ond bråd död. Här berättar hon om arbetet med boken – och om sin stora arbetsdisciplin.
Under förra året utkom Katarina Harrison Lindbergh med tre böcker – bland dem en diger biografi över kung Erik XIV. I våras kom Völsungasagan, hennes tolkning av forntidsberättelsen som första gången skrevs ner på 1200-talet.
När jag frågor hur hon kan vara så produktiv skrattar hon.
– Så roligt att du säger det! I alla andra familjer hade det varit jättebra, men i vår familj … Jag är ju gift med en man som är känd för sin stora arbetskapacitet.
Hon syftar på maken Dick Harrison, historieprofessor och författare med en sällsynt imponerande bibliografi.
– Men visst inser jag att jag är ganska produktiv själv också. Hur det fungerar? Jag är disciplinerad och med tiden har jag blivit bra på att skriva snabbt. Mitt mål när jag började skriva var 5 000 tecken om dagen och det håller jag. Visst händer det att de får värkas fram, men ofta blir det mer än 5 000.
I Völsungasagan, liksom hennes tidigare Nordiska gudasagor, ger Katarina Harrison Lindbergh de klassiska forntida berättelserna en modern språkdräkt, ämnad för en ny tids läsare. Völsungasagan handlar bland annat om drakdödaren Sigurd Fafnesbane, hans hustrur Gudrun och Brynhild och om dvärgen Andvares guldskatt.
– Jag har utgått från ett ganska skralt skelett och byggt min berättelse runt det. Grundhistorien finns, men orden är mina egna. Min ambition är att fördjupa karaktärerna och göra dem begripliga, säger Katarina Harrison Lindbergh.
Kan det finnas problem med att göra en ny version av ett välkänt, månghundraårigt verk?
– De här historierna har brukats på många sätt genom åren, jag är bara en i raden som använt dem. För mig är det viktigt att göra berättelserna tillgängliga för fler – man ska inte behöva gå till Snorre eller Saxo för att läsa dem. Man kan säga att jag hanterar det på samma sätt som Snorre Sturlasson skulle ha gjort!
Det är mycket våld, blod och hämnd i sagorna– hur handskas du med all ondska?
– Det är en utmaning. Inte minst i min kommande bok, Nordiska hjältesagor, där vissa berättelser och karaktärer, som Völund, är fruktansvärda. Jag måste hitta en balans som inte handlar om äreräddning utan om att på något sätt göra Völund begriplig. I Nordiska hjältesagor skriver jag en ramberättelse som sätter in sagorna i ett sammanhang.
Är det någon karaktär i Völsungasagan du tycker extra illa om?
– Jag har haft svårt för Gudrun, speciellt när jag började jobba med materialet. Hon är naiv och fylld av nedriga tankar och idéer, en personlighetstyp som jag inte gillar. Men i slutet av arbetet började jag förstå henne – en kungadotter som väntade sig ett fantastiskt liv men gjorde dumma val som ledde till att hon till slut stod helt ensam kvar med skulden. Kanske var hon den som led mest.
Vilken relevans har forntidssagorna för oss som lever idag?
– Figurerna finns i vår kultur och de bekymmer som de upplever rör även oss. Svartsjuka, krig, övergrepp är sådant som även vi har omkring oss och måste hantera.
Du har skrivit böcker om historia i mer än tio år nu, hur började det?
– Jag ser nu att jag nog alltid har varit på väg åt det hållet. I min familj fanns ett stort bildnings- och historieintresse, speciellt hos min pappa. Han ville att vi barn skulle lära oss saker, både inom naturvetenskap och kultur och vi reste ofta för att besöka historiska platser.
– Sedan läste jag bland annat nordiska språk och litteraturvetenskap och utbildade mig till historielärare. Det kändes som ett bra val för en person som tycker det är viktigt med kunskap! Att skriva var ett beslut som kom senare, när jag träffat Dick. Det framstod som rimligt och när jag skrivit min första bok förstod jag att jag kunde.
Saknar du lärarjobbet?
–Jag gillade att undervisa och tyckte mycket om att träffa kollegor som höll på med andra saker än jag själv. Men jag kommer aldrig att bli lärare igen, jag trivs alldeles för bra med att vara författare.
– Dick och jag jobbar ju tätt ihop, så på så sätt har jag ju en kollega. Vi ältar problem med våra böcker och läser varandras texter. Vi litar på varandra – om Dick säger att något är bra så vet jag att det är bra.
Vilken är din största styrka som författare, förutom disciplinen?
– Att jag gillar att grotta ner mig, djupdyka i källorna för att se vad som verkligen finns där och vad det saknas belägg för. Jag kan lägga mycket tid och energi på att hitta det oväntade, både när det gäller personer och händelser. De där knorrarna på en historia.
Vad betyder de fornnordiska myterna för dig?
– Det är historier som följt mig genom livet – jag lärde mig läsa genom dem och jag har berättat dem för min dotter. När jag föreläser återkommer jag alltid till dem – de är ju skapade för att berättas. Myterna har en central plats i mitt liv, att skriva om dem är det roligaste jag gjort.
Intervjun publicerades ursprungligen i Populär Historia nr 4.2023.
