”I den tysta natten hördes stönanden, kvävda suckar av ångest och smärta och skärande rop på hjälp. Hur skall man kunna beskriva dödskamperna denna hemska natt?” Ur MInnen från Solferino av Henri Dunant, grundare av Röda korset.
När den 31-årige schweizaren Henri Dunant anlände till Solferino klev han rakt ut i helvetet. Klädd i vit linnekostym och tropikhatt mötte han en scen som för alltid skulle förändra hans liv.
Här, i norra Italien, hade just ett av 1800-talets blodigaste slag gått av stapeln. Längs en 16 kilometer bred front hade 184 000 österrikare drabbat samman med 165 000 fransmän och sardinier i sommarhettan. När striden var över låg 6 000 döda och närmare 30 000 sårade kvar på slagfältet.
Chockad över det lidande som mötte honom satte Dunant igång att organisera ett hjälparbete. Det var ingen lätt sak. Mat, vatten, förband – allt saknades. Soldaterna dog som flugor.
På det blodsölade slagfältet i Solferino fick Dunant den första impulsen till sitt livsverk, Röda korset. Fyra år senare, hösten 1863, skulle den världsomspännande organisationen för krigssjukvård vara ett faktum.
Att Dunant hamnade i Solferino var närmast en slump. Hans ärende var varken militärt eller humanitärt utan affärsmässigt. Han var på jakt efter den franske kejsaren, vars stöd han behövde för sina affärer i det franskockuperade Algeriet. Att Napoleon III var mitt uppe i ett krig med Österrike var inget som hindrade den energiske Dunant. Han hade köpt stora markområden i Nordafrika som han nu ville odla upp. Han var den typ av människa som gärna kastade sig in i nya projekt, men hade svårt att avsluta dem.
Tanken på välgörenhet var dock aldrig långt borta för Henri Dunant. Han var uppväxt i ett välbärgat hem i Genève där det var en dygd att engagera sig i samhällets olyckliga. Familjen var kalvinister och levde efter strikta moralregler. Henris far förestod ett barnhem och hans mor lät ibland föräldralösa barn besöka familjens hem, där hon lagade mat till dem och lät dem leka i trädgården. Huset hade utsikt över Genèvesjön och Mont Blanc. Henri, lillgammal och utan nära vänner, engagerade sig i Allmoseföreningen inom kyrkans ungdomsverksamhet.
Efter en ytterst knackig skolgång började Henri till sin fars glädje arbeta på bank. I tjugoårsåldern blev han tillfrågad om han ville resa till Nordafrika som representant för ett schweiziskt kolonialbolag. De orörda länderna på andra sidan Medelhavet lockade många lycksökare vid den här tiden.
Dunant var genast med på noterna, men kom snart i konflikt med sin arbetsgivare. Istället gjorde han egna investeringar i mark, och övertalade även andra att satsa pengar i ett aktiebolag. Pengar som de aldrig skulle få tillbaka.
Att uppsöka kejsaren mitt under brinnande krig var förstås ingen god idé. Napoleon hade varken tid för eller intresse av att hjälpa egensinnige schweizaren. Istället återupptog Dunant sitt humanitära engagemang och skrev boken Minnen från Solferino (1862). Det var den första militära skildringen som så osminkat och realistiskt skildrade slagfältets fasor. I slutet av boken lade Dunant fram sina idéer om en opartisk organisation som skulle hjälpa de sårade.
Boken väckte uppmärksamhet, också hos ledande krafter i samhället. Tidigare hade fältsjukvården knappast varit något prioriterat område. Motståndarens offer hade man helt struntat i. Tillsammans med bland andra advokaten Gustave Moynier och generalen Henri Dufour drev Dunant frågan vidare. Dunant reste Europa runt och försökte övertyga kungar och höga militärer om att sända representanter till en internationell konferens om krigssjukvård. De flesta var med på noterna.
I oktober 1863 hölls det historiska mötet. Delegater från 16 länder beslutade att grunda en internationell förening för att hjälpa sårade soldater i krig. Den skulle vara religiöst och politiskt obunden och baseras på frivilligt arbete. Dess symbol skulle vara en omvänd schweizisk flagga – ett rött kors på vit botten. Detta som en hedersbetygelse åt initiativtagarna.
Egentligen var det en otrolig sak: att en privatperson utan ämbete lyckades sammanföra Europas potentater i ett gemensamt humanitärt arbete. Men idéerna om välgörenhet och barmhärtighet låg i tiden. Säkert spelade det också roll att Röda korset i grunden inte var någon pacifistisk rörelse. Den skulle bara städa upp efter slagen. En del hävdade att organisationen på så sätt bara gjorde krigsherrarna en tjänst.
Snart sköts dock Henri Dunant åt sidan. 1867 gick hans nordafrikanska projekt i konkurs, vanskött och bortglömt. Han själv, liksom hans familj, stod nu utan tillgångar. Många andra finansiärer drabbades också och inom Röda korset drog man öronen åt sig. Organisationens anseende stod på spel, menade man. Redan tidigare hade motsättningarna mellan Moynier och Dunant varit stora.
Den förre var en hårdhudad realist, den senare en vekhjärtad drömmare. Moynier förstod, säkert välgrundat, att Dunant inte var den handfaste ledare Röda korset behövde.
Henri Dunant var utblottad och Röda korsets kommitté arbetade aktivt för att han skulle glömmas bort. Om någon frågade efter honom sa man att han förmodligen var död. En mörk värld öppnade sig för Dunant, som helt verkar ha saknat födgeni. Utan det borgerliga livets omhuldande skal var han hjälplös som ett barn.
Nu började han ana att det inte endast var bristfällig sjukvård eller välgörenhet som saknades för att världen skulle bli rättvis.
Några gånger tog Dunant på nytt tag i sitt humanitära engagemang. Han var med och grundade en ”världsallians för ordning och civilisation”. Han kämpade för krigsfångarnas rättigheter. Men ingenting gjordes med uthållighet. Efter år av kringflackande slog han sig ner i kurorten Heiden i Schweiz. Och det var där världen återupptäckte honom.
1895 fick journalisten och bergsklättraren Georges Baumberger höra talas om att Röda korsets grundare levde och befann sig i Heiden. Baumberger skrev en artikel som gav genklang i hela Europa. Dunant bodde då i ett torftigt rum på ett sjukhem. Han var 67 år gammal, bar långt vitt skägg och grubblade ständigt på de orättvisor som livet utsatt honom för. Nu skulle han ännu en gång få kliva fram i rampljuset.
År 1901 utdelades Nobelpriset för första gången, och Dunant blev dess första fredspristagare. Han delade utmärkelsen med den franske pacifisten Frédérick Passy. Blommor och telegram strömmade in till det lilla sjukrummet, också från Röda korset i Genève. Dunant gav bort pengarna till välgörenhet. Det var som om allting redan var för sent.
I sitt testamente skrev han att ville ”bäras till graven som en hund utan en enda av era ceremonier, som jag inte erkänner”. Och så blev det också.
Copyright: Anna Larsdotter
Kors, halvmåne och kristall
Röda korset finns i dag i 186 länder och har 97 miljoner medlemmar och frivilliga medarbetare. Den internationella kommittén har sitt huvudkontor i Genève. Kommittén består av 25 ledamöter som alla är från Schweiz.
Förutom det röda korset använder sig organisationen av den röda halvmånen som symbol. Halvmånen begagnas av stater med muslimsk befolkning. En tredje symbol är kristallen, som togs fram 2005 som en alternativ, ickereligiös symbol.
Alla tre emblemen är så kallade skyddssymboler. Det betyder att de måste respekteras och värnas av stridande parter i krig.
Henri Dunants liv i årtal
1828 Föds i Genève den 8 maj.
1842 Slutar skolan som 14-åring.
1853 Reser till Nordafrika.
1859 Slaget vid Solferino står den 24 juni.
1862 Minnen från Solferino utkommer. Dunant blir världsberömd.
1863 Röda korset grundas den 29 oktober.
1864 Den första Genèvekonventionen undertecknas. Ambulanser och sjukvårdspersonal förklaras neutrala i krig.
1867 Dunant blir bankrutt. Han avgår ur Röda korsets kommitté, där ingen längre vill kännas vid honom. Under många år lever han som fattig och utstött.
1892 Flyttar till sjukhemmet i Heiden.
1895 Får besök av journalisten Georges Baumberger, som skriver en artikel om mötet.
1901 Får Nobels fredspris.
1910 Dör i Heiden.
