Never wound a snake but kill it, var antislaveriaktivisten Tubmans recept på framgångsrik kamp. Hon räddade många slavar till frihet och deltog själv i en stor militär operation under inbördeskriget mellan nord och syd.
I efterhand har hon kallats för ”amerikanska inbördeskrigets mest undervärderade person”. Under den uppslitande konflikten mellan nord och syd deltog Harriet Tubman i militära aktioner och räddade hundratals slavar till friheten. Men under sin livstid kallades Tubman ofta för ”Moses”, som en anspelning på den bibliske Moses som ledde sitt folk ut ur träldomen i Egypten.
Hyrdes ut
Harriet Tubman föddes som Araminta Ross omkring år 1822. Hon växte upp ofri på en plantage i Maryland, då en gränsstat mellan nord och syd där slaveri fortfarande var tillåtet. Hennes ägare tvingade henne att utföra alltifrån hushållsgöromål till tungt jordbruks- och skogsarbete. Eftersom han hade ont om pengar hyrdes Araminta ibland ut till familjer i grannskapet. Första gången var hon bara fem år gammal och så liten att hon måste sätta sig ner på golvet för att kunna hålla babyn hon var satt att passa.
Araminta blev regelmässigt misshandlad, piskad och slagen. I yngre tonåren skadades hon så svårt i huvudet av en blyvikt att hon fick bestående men. Hon drabbades av narkolepsi och hade under resten av sitt liv hallucinationer. Eftersom Araminta var en djupt religiös person såg hon dem som visioner från Gud.
År 1844 gifte hon sig med en fri man, John Tubman. Inte mycket är känt om deras äktenskap, förutom att det, juridiskt sett, inte var giltigt eftersom Araminta var ofri. Vi vet inte om de tilläts bo tillsammans, eller hur ofta de annars kunde träffas. Alldeles säkert drömde Araminta om att hon skulle bli fri så att de kunde leva ett normalt familjeliv tillsammans.
Den underjordiska järnvägen
Situationen i Maryland var explosiv dessa år före inbördeskriget. Delstaten hade en hög andel fria svarta och anti-slaverirörelsen var stark. Många kände till ”den underjordiska järnvägen”, som varit igång i sedan början av seklet. Den bestod av ett nätverk av modiga människor (benämnda konduktörer, stationsföreståndare och agenter) som hjälpte slavar att fly till staterna i norr där slaveriet sedan länge var förbjudet. Enligt legenden hade rörelsen fått sitt namn av en jordägare i Kentucky som sett en förrymd slav försvinna lika snabbt och spårlöst som om han uppslukats av en hemlig, underjordisk väg.
År 1849 dog Tubmans ägare. Hans änka var utfattig och slavarna på gården visste att de riskerade att säljas till ”den djupa södern”. Tekniska innovationer i bomullsindustrin hade ökat produktionen dramatiskt och efterfrågan på lantarbetare var stor. Det gick att tjäna pengar på slavar.
Tubman bestämde sig för att rymma. Att en ensam kvinna fattade det beslutet var ovanligt – de flesta som rymde var män – och visar vilken styrka hon besatt. Via den underjordiska järnvägen tog hon sig till Philadelphia, huvudort i det fria Pennsylvania. Staden framstod i mitten av 1800-talet som ett himmelrike för många svarta, där de kunde få jobb och starta nya liv. Men det var ett förrädiskt paradis – i Philadelphia härjade också kidnappare som specialiserat sig på att föra bort svarta och sälja dem på slavmarknader i södern.
Låtsades läsa tidningen
I Philadelphia började Araminta kalla sig Harriet, efter sin mor. Det var ett sätt att markera sin nya identitet som fri människa.
Tubman blev snart själv en av den underjordiska järnvägens skickligaste ”konduktörer”. Till en början räddade hon familjemedlemmar men snart också andra slavar. Uppdragen var komplicerade och farliga och utfördes nästan alltid nattetid. Flyktingarna, som kallades ”passagerare”, ”last” eller ”paket”, slussades mellan ”stationer” eller ”depåer”, där vänligt sinnat folk gömde dem i uthus, bakom lönndörrar i sina hem eller i kyrkor. Ibland reste de hopkrupna under sätet i specialbyggda vagnar eller förklädda ombord riktiga tåg. När Tubman själv tog tåget brukade hon köpa en tidning som hon låtsades läsa. Alla visste ju att en slavägare aldrig kostade på sina ”ägodelar” någon skolundervisning och Tubman antogs vara fri.
Efter år 1850 blev ”konduktörernas” arbete ännu svårare. Då infördes en lag (kallad bloodhound law) som tvingade även medborgare i fria stater att ange misstänkta rymlingar. De skulle, likt husdjur, återbördas till sina ägare. Som svar på detta etablerade Tubman en bas i Ontario, Kanada, dit hon så småningom även lyckades föra sina föräldrar. Flera gånger var hon efterlyst och den som kunde fånga henne utlovades belöning.
Köpte hus i Auburn
Bland slaveriets motståndare började Tubman nu bli en celebritet. En av många vänner och supportrar var Frederick Douglass, politiker och tidningsutgivare, en annan senatorn William Seward – Abraham Lincolns blivande utrikesminister. År 1858 sålde Seward en fastighet till Tubman i sin hemstad Auburn, New York. Huset kom så småningom att bli hennes och familjens fasta punkt i livet.
År 1854, när hon sparat ihop lite pengar, reste Tubman till Maryland för att hämta sin make, John. I bagaget hade hon en kostym hon köpt i present åt honom. Men väl framme i de gamla hemtrakterna fick Tubman av ett chockartat besked – John hade gift sig en andra gång och brydde sig inte längre om Harriet. Hennes första tanke var hämnd – gruvlig hämnd – men hon besinnade sig. Kunde John klara sig utan henne så kunde hon klara sig utan John, resonerade hon. Istället fortsatte Tubman sitt arbete längs den underjordiska järnvägen. Under det knappa decennium hon var verksam gjorde hon tretton eller fjorton resor och vägledde minst sjuttio personer till frihet.
En viktig händelse inträffade i Troy i New York år 1860. En stor grupp människor hade samlats utanför den federala kommissionärens kontor för att protestera mot gripandet av kusken Charles Nalle. Nalle var en före detta slav som rymt från sin ägare i Virginia. Från gatan kunde de se honom genom fönstret till på andra våningen, slagen i handbojor.
Plötsligt gick det ett sus genom folkmassan: ”Moses har kommit!”
Tubman förstod att hon måste agera öppet och med våld för att lösa situationen. Det var första gången.
Slaveri detsamma som krig
Hukande och haltande för att ge sken av en åldrande kvinna lyckades Tubman ta sig in byggnaden. När fången fördes ner för trappan kastade hon sig över vakterna. Hon fick loss Nalle ur deras grepp och med slagen haglande över sig ropade hon till folkmassan: ”Ta ner honom till floden. Dränk honom men låt dem inte få honom!”
De hårda orden speglade förmodligen Tubmans egna känslor. Själv skulle hon hellre dö än åter hamna i bojor. För Harriet Tubman var det brutala slavsystemet en form av krig, och krig kräver sina offer.
Några månader senare lämnade sju delstater den amerikanska unionen. Resultatet blev ett krig som skulle vara i fyra år och kosta fler än en halv miljon människor livet. I centrum för inbördeskonflikten stod slaveriet. Staterna i norr ville stoppa det – och hindra det från att sprida sig vidare – medan plantageägare i syd inte ansåg sig kunna driva sina jordbruk utan slavar.
Harriet Tubman välkomnade kriget. ”Never wound a snake, but kill it”, sa hon till sin vän Lydia Maria Child med hänvisning till konfederationen. I kampen mot slavstaterna fanns inga genvägar. Hon var också övertygad om vem som skulle vinna. Träldomens förespråkare hade varken Gud eller moralen på sin sida, ansåg hon.
Räknades som krigsbyte
Så snart de första skotten avlossats började slavar i utbrytarstaterna fly sina hem. Många tog sig till Fort Monroe i Virginia, en tungt befäst anläggning som hölls av unionssidan. Som alltid i flyktingsituationer ställdes myndigheterna inför både juridiska och humanitära utmaningar. I USA på 1860-talet var de exceptionella: legalt sett var ju dessa flyende människor andra människors egendom. I augusti beslöt kongressen att slavarna skulle räknas som krigsbyte. Därmed kunde ingen ägare längre göra anspråk på dem. De kallades för ”kontraband” och sattes i arbete. Men först 1863 fick de rätt att ta värvning i militär trupp – ett beslut som efterfrågats av Tubman som såg krigstjänstgöring som vägen till ett fullvärdigt medborgarskap.
Våren 1862 kallades Harriet Tubman till Beaufort, huvudort i Sea Islands. Detta pärlband av öar längs Atlantkusten hade i november 1861 intagits av nordstatsarmén. De vita hade flytt fältet och lämnat villor, gårdar, plantager och slavar övergivna. Samtidigt anlände allt fler flyktingar till regionen, människor som behövde mat och sjukvård, men också arbete och vägledning. Efter myndigheternas önskemål reste ett hundratal frivilliga män och kvinnor till Beaufort för att få igång viktiga samhällsfunktioner. Tubman handplockades som en av dessa viktiga personer.
Startade tvätteri
Som vanligt slet hon hårt. Från tidig morgon till sen kväll vårdade hon sjuka, lagade mat och försökte bringa ordning i kaoset. Hon startade en tvättinrättning där flyktingarna, förutom att tvätta också sydde och lagade kläder och bakade bröd till soldaterna. Att de före detta slavarna måste få möjlighet att försörja sig själva var en grundläggande premiss för frivilligarbetarna i Beaufort.
Lika viktig som Tubmans humanitära insats blev hennes militära. Många av unionens befälhavare kände väl till ”Moses”. De visste att hon hade stor erfarenhet av att röra sig oupptäckt i fiendeland. Dessutom hade hon ledaregenskaper och insikt i de befriade slavarnas förhoppningar och farhågor.
En månklar natt i juni 1863 anförde Tubman, tillsammans med den egensinnige översten James Montgomery, ett förband ur främst den svarta 2. South Carolinabataljonen upp längs Combahee river, någon mil norr om Beaufort. Ombord kanonbåtar tog de sig djupt in på konfederationens territorium. Deras uppdrag var att konfiskera eller förstöra egendom och frita slavar. Tubman, som hade kartlagt området under flera spaningsmissioner, visste var det fanns mineringar i floden och var packhus, ris- och bomullsmagasin var placerade. Efter hennes anvisningar gick soldaterna iland för att oskadliggöra vaktposter och gevärsmän, sätta eld på odlingar och förstöra slussar så att stränderna översvämmades. Samtidigt uppmärksammades slavarna på att de omedelbart skulle ta sig ner till floden för att hinna följa med fartygen. Omkring 750 personer fick på så sätt hjälp att fly.
När tidningarna fick höra talas om bedriften blev Harriet Tubman en nationell kändis. Själv var hon stolt över räden, inte minst för att den i förlängningen innebar 150 nya rekryter till de nyupprättade svarta förbanden.
Ku Klux klan bildades
I februari 1865 godkände kongressen det trettonde tillägget till den amerikanska konstitutionen. Slaveriet var nu olagligt i USA. Men juridiska förändringar följs inte alltid av praktiska. I efterkrigstidens förenta stater var rasismen på vissa håll än hätskare än tidigare. Den extrema organisationen Ku Klux Klan, grundad 1865, hade snart en halv miljon medlemmar. Flera sydstater införde så kallade black codes, lagar som begränsade svartas frihet.
På väg hem till Auburn efter krigsslutet tvingades Tubman med våld bort från sin plats i tågkupén. Konduktören, påhejad av andra passagerare, tyckte att hon hörde hemma bland bagaget. Att frihetshjälten och krigsveteranen Tubman på det här sättet offentligen förnedrades är inte bara en grym ironi, utan också talande för stämningen i USA vid denna tid.
Det fanns således problem att ta tag i. Ett av mer privat karaktär var Tubmans katastrofala ekonomi. Hon var ständigt i behov av pengar, inte minst för att hon hjälpte så många människor, inklusive sina åldrade föräldrar. Därför började hon i slutet av 1860-talet att kämpa för att få ekonomisk ersättning för sina militära insatser. Naturligtvis fanns det också en generell rättviseaspekt i att alla som gjort uppoffringar under kriget skulle ha kompensation. Oavsett hudfärg eller kön.
En av dem hon öppnat sitt hem för var den tuberkulossjuka krigsveteranen och före detta slaven Nelson Davis. I mars 1869, efter att Harriet fått veta att John Tubman var död, gifte de sig. John hade mördats av en vit man som aldrig fälldes för dådet.
Kamp för rösträtt
Tubman och Davis fick nära två decennier tillsammans innan Davis gick bort år 1888. Först då, efter alla år av kamp, erhöll Tubman sitt livs första stadiga inkomst – åtta dollar i månaden. Men, återigen med monumental ironi, inte i egenskap av krigsveteran utan av änka.
Vid den här tiden hade Harriet Tubman börjat arbeta politiskt inom kvinnorörelsen. Svarta män hade vunnit rösträtt år 1870, medan kvinnor, svarta som vita, inte ansågs kapabla nog att släppas fram till valurnorna.
Tubman framträdde på möten tillsammans med aktivister som Susan B Anthony och Elizabeth Cady Stanton. Hon berättade om sitt arbete längs den underjordiska järnvägen och om sina humanitära och militära uppdrag. ”Om inte dessa gärningar placerar kvinnan som mannens jämlike, vad kan då göra det?” frågade hon sig retoriskt.
Tubman fick aldrig uppleva dagen då amerikanska kvinnor fick rösträtt. Hon gick bort 1913, sju år före dess i införande på federal nivå. Hon var då drygt nittio år gammal. Sin sista tid tillbringade Tubman på det ålderdomshem för obemedlade färgade som hon själv grundat i Auburn. Hennes begravning skedde med militära hedersbetygelser.
