Femtio år efter Martin Luther Kings död är kampen långt ifrån över.
En kväll i april för femtio år sedan stod medborgarrättsledaren Martin Luther King på balkongen till sitt hotellrum i Memphis, Tennessee. Dagen före hade han talat inför stadens strejkande renhållningsarbetare. Han hade försökt ingjuta mod i dem. Han hade pratat om sin tacksamhet över att ha blivit det svarta Amerikas ledare.
Trots att han bara var 39 år gammal hade han en känsla av att hans liv närmade sig sitt slut. Under det senaste decenniet hade King hotats till livet flera – otaliga – gånger och hans hem hade utsatts för flera attentat. Han hade blivit knivhuggen och han hade suttit i fängelse.
På väg till Memphis hade planet han skulle flyga med bombhotats.
Klockan 18.01 hördes en explosion. Martin Luther King träffades av ett skott i käken och föll till golvet. Folk rusade till, en ambulans kom till platsen, men Kings liv gick inte att rädda.
En av de viktigaste gestalterna i USA:s historia var borta.
Efter mordet följde upplopp över hela landet. Undantagstillstånd infördes på vissa platser och närmare fyrtio människor dödades. Den icke-våldsprincip som Martin Luther King predikat i hela sitt liv bröts. Kampen mellan svarta och vita blev hårdare.
USA är ett land som ofta fått symbolisera frihet och lika villkor. Men det är ett land där rasdiskriminering var tillåtet enligt lag långt in på 1960-talet. Svarta och vita fick inte gå i samma skolor. De fick inte äta på samma restauranger eller sitta på samma parkbänkar. Dödligheten var betydligt större bland de svarta.
Så är det fortfarande idag.
De hade också sämre jobb och lägre lön. Vuxna män kallades för ”boy” av de vita, hur gamla de än var. Dessa orättvisor var kvarlevor av det gamla slavsamhället – ett arv som sitter djupare än man tror. Slavkulturen och slavtraditionerna etsade sig fast, speciellt i de gamla sydstaterna.
Trots de uppenbara orättvisor Martin Luther King såg omkring sig uppfattade han inte – åtminstone inte till en början – de vita som i grunden onda. De var fångna i sin historia, menade han, och förstod inte hur illa de gjorde. Att hata dem eller bekämpa dem med våld tjänade ingenting till. Våld föder nytt våld, var Kings inställning, som han hämtat från den indiske fredskämpen Mahatma Gandhi. Istället skulle man vägra samarbete med det onda.
Och man skulle vara beredd att gå i döden för det som var rätt.
I det svarta USA hade kyrkan stor betydelse. Pastorsyrket var ett av få som stod öppna för svarta män med utbildning (inga kvinnor var tillåtna). I församlingen fann medlemmarna gemenskap och förtröstan. Martin Luther Kings far, ibland kallad ”Daddy” King, var just pastor och sonen skulle följa i hans fotspår.
Sin första predikan höll han när han var sjutton år, i hemstaden Atlanta, Georgia. Därefter flyttade Martin Luther King norrut för att studera teologi. Där träffade han sin blivande hustru, Coretta Scott, en musikstudent som liksom Martin var uppvuxen i Södern. Tillsammans flyttade de 1955 till Montgomery, Alabama, där Martin fick sin första pastorstjänst.
Så mycket traditionellt predikande hann han dock inte med. Först avslutade King sin doktorsavhandling och därefter inträffade en händelse som för alltid skulle förändra hans liv.
Bussarna i Alabama var segregerade, vilket betydde att svarta och vita inte fick sitta bredvid varandra. Svarta tilläts bara ta plats längst bak och om bussen blev full fick de resa sig för de vita. De blev också ofta trakasserade av de vita chaufförerna. En kvinnoorganisation i Montgomery hade börjat diskutera en bojkott av bussarna och tiden blev snart mogen. När den 42-åriga sömmerskan Rosa Parks en kväll efter jobbet vägrade resa sig för en vit man greps hon av polis. Ryktet gick, indignationen steg, och fyra dagar senare var bojkotten ett faktum. Den blev omedelbart kännbar för bussbolaget, som till övervägande del hade svarta kunder.
Martin Luther King valdes till ledare för bojkotten. Nu, liksom i alla hans framtida kampanjer, var talet hans främsta vapen. Med sin predikantstil och sin unika förmåga att hitta rätt ord fick han folk med sig.
Det tog ett helt år innan kampen om bussarna var vunnen. I slutet av 1956 förklarade USA:s högsta domstol att segregation var förbjudet på allmänna transportmedel. Martin Luther King (liksom Rosa Parks) var nu känd i hela världen.
Nya utmaningar följde. I hela Södern började tidigare tysta människor ge röst åt sitt missnöje. En samarbetsorganisation grundades 1957, med King som ledare. Åren framöver ledde han flera historiska marscher för lika rösträtt och mot rasdiskriminering. Ofta möttes de fredliga demonstranterna av våld. I det djupt rasistiska Birmingham använde polisen vattensprutor och skickade fram hundar.
Stadens säkerhetschef hade svurit på att ”blod skulle flyta”, hellre än att Birmingham skulle erkänna svartas rättigheter.
Samtidigt började FBI visa allt större intresse för Martin Luther King. Säkerhetspolisen såg honom som en kommunistisk infiltratör och fiende till nationen. Chefen J Edgar Hoover avskydde King och kallade honom ”landets mest utstuderade lögnare”. Genom avlyssning av telefoner och hotellrum vaskade Hoover bland annat fram information om Kings otrohetsaffärer – han tycks ha haft flera – och hans personliga ekonomi. Uppgifterna användes för att smutskasta medborgarrättsledaren.
Nu, i samband med femtioårsminnet av Kings död, har denna information återigen uppmärksammats i medier.
I augusti 1963 i Washington höll Martin Luther King det tal som skulle gå till historien för de berömda orden ”I have a dream…”. En kvarts miljon människor från alla samhällsklasser stod framför honom. Budskapet var att Amerika aldrig kunde bli en verkligt betydande nation förrän alla människors stod enade. Men då måste man först erkänna att färgade och vita var lika mycket värda. Ett budskap som fortfarande är i högsta grad relevant – ja kanske mer än på mycket länge.
När Martin Luther King i december 1964 reste till Oslo för att motta Nobels fredspris stod han på höjden av sitt inflytande. Under sina år som den äkta demokratins ledare hade han rest hundratusentals kilometer och hållit tusentals tal. Sina fyra barn hade han knappt hunnit träffa. Hans medarbetare har vittnat om att han började bli desillusionerad. Rasismen, funderade han nu, var så djupt rotad i det amerikanska samhället att den kanske var omöjlig att dra upp.
Vi anar idag att han kanske hade rätt. Med en president i Vita huset som inte ens hycklar med sin syn på jämlikhetens och demokratins värde. Som är öppet rasistisk.
Läkaren som efter mordet utförde obduktionen av Martin Luther Kings kropp förvånades av hans slitna hjärta. Det var som en sextioårings, sa han, även om resten av kroppen ännu inte fyllt fyrtio.
Copyright: Anna Larsdotter
”Jag har en dröm att mina fyra små barn en dag ska leva i en nation där de inte blir bedömda efter färgen på sin hud utan efter sin personlighet.”
(Ur talet som Martin Luther King höll vid Lincoln Memorial i Washington den 28 augusti 1963.)
”Jag är här därför att orättvisan är här.”
(Martin Luther Kings förklaring till varför han engagerade sig för de svartas sak i Birmingham, den mest segregerade staden i hela USA.)
Olika teorier om mordet
Två månader efter Kings död greps den 40-årige amerikanen James Earl Ray på en flygplats i London. Ray var på rymmen från ett fängelsestraff och misstänktes nu för mordet på Martin Luther King. Ray hade bevisligen befunnit sig i ett hyreshus precis intill det hotell i Memphis där King sköts. Kort efter gripandet erkände Ray, men tog snart tillbaka sin bekännelse. Mot sitt nekande dömdes han till 99 års fängelse. Han dog i Tennessee 1998.
Under förhör hade Ray antytt att en konspiration låg bakom mordet. Sådana rykten har alltsedan dess snurrat kring Kings död. Även FBI befann sig i Memphis den dag då King dödades. De var där för att bevaka honom och hade sin bas i en gammal brandstation alldeles intill hotellet. En del konspirationsteoretiker tror att det var dessa agenter som utförde mordet.
