”Om kvällarna satt jag hemma i mitt rum och läste, ofta till mycket sent inpå natten. Var sak jag såg och lärde mig ingav mig en ny lyckokänsla. Det var som om en ny värld öppnades, vetenskapens värld, som jag äntligen fick lov att utforska fullständigt obehindrat.”
Marie Curie (1867–1934) om sina studier vid Sorbonneuniversitetet i Paris
För hundra år sedan fanns det få kända vetenskapskvinnor i världen. De som existerade hade haft mycket att kämpa mot. Tidens kvinnoideal gjorde att de kritiserades hårt. Många tyckte att kvinnans plats var hemmet och att hon därför inte behövde någon högre utbildning.
En som vågade utmana konventionerna var Marie Curie. Redan tidigt visste denna blivande forskningsstjärna att hennes liv var ämnat åt vetenskapen. Men hon fick betala ett högt pris. Bland annat skandaliserades hon i den franska pressen. Hennes forskning gjorde henne fysiskt sjuk under långa perioder.
Maria Sklodowska, som hon hette från början, var född i Warszawa 1867. Polen var vid den här tiden ockuperat av Ryssland. Allt som var polskt var förbjudet och Marias föräldrar fick kämpa för att hålla familjens polska identitet levande. Fadern, som var lärare i matematik och naturvetenskap, avskedades från en prorektorstjänst 1873. Han ansågs inte tillräckligt ryssvänlig. Marias mor var rektor på en flickskola men dog i tuberkulos när dottern var elva år.
Maria lärde sig läsa vid tre-fyra års ålder. Under alla sina år i skolan var hon bäst i klassen. Bland annat hade hon ett extremt gott minne. Hon kunde rabbla en dikt utantill efter att bara ha hört den en enda gång. Liksom sin syster Bronia drömde Maria om högre utbildning. Problemet var att universitetet i Warszawa inte antog kvinnliga studenter.
Det gjorde däremot Sorbonne i Paris, en plats som samlade många exilpolacker i slutet av 1800-talet. Efter några år som guvernant flyttade Maria till den franska huvudstaden och skrev in sig vid Sorbonne. Fysik och matematik var hennes ämnen. Ett nytt liv hade börjat och Maria markerade det genom att byta ut sitt namn mot Marie.
Rummet hon hyrde låg sex trappor upp i Latinkvarteren. Det var kallt och dragigt på vintern men Marie trivdes. Varje dag tog hon hästdragen omnibuss till universitetet. Av totalt 9 000 studenter var bara omkring 200 kvinnor. De behandlades i allmänhet väl inom universitetets väggar, men häcklades ofta utanför. En tidning skrev: ”Deras studier gör dem fula. De ser i regel ut som skolfröknar och bär glasögon. På tentamina rabblar de beundransvärt ordagrant allt de har lärt in. De förstår det inte alltid.”
På tre år läste Marie Sklodowska in en kandidatexamen i fysik och en i matematik. I fysik var hon kursetta, i matte tvåa. Därefter erbjöds hon ett uppdrag att undersöka magnetism i olika sorters stål. Det var då hon träffade sin själsfrände och blivande man, Pierre Curie. Också han var en passionerad magnetismforskare.
Pierre var 35 år och redan en erkänd men lite skygg fysiker. Han undervisade i en skola för blivande ingenjörer. Efter en olycklig kärlekshistoria i ungdomen hade han bestämt sig för att aldrig mer inleda ett förhållande. Pierre Curie hade vigt sitt liv åt vetenskapen och bodde fortfarande hemma hos föräldrarna.
Pierre och Marie fann varandra direkt och insåg att de hade samma inställning till livet. Båda hade växt upp i familjer där bildning var viktigare än pengar. Båda brann för vetenskap och båda var arbetsnarkomaner.
I juli 1895 gifte de sig. Bröllopsresan gick till Bretagne där de tog sig fram på cykel. Att cykla var högsta mode i Frankrike vid den här tiden. De gammaldags höghjulingarna hade äntligen bytts ut mot cyklar med likstora hjul.
Tillbaka i Paris började ett forskningsarbete som skulle bli legendariskt. I ett smutsigt maskinrum i skolan där Pierre arbetade började Marie Curie sina undersökningar av uranstrålning. Denna hade upptäckts av Henri Becquerel 1896 och Marie förstod tidigare än många andra hur banbrytande rönet var. Genom experiment kunde hon bevisa att strålningen inte berodde på någon yttre påverkan utan kom ur uranet självt. Det var Marie Curie som myntade begreppet radioaktivitet.
De närmaste åren kom Marie och Pierre Curie att upptäcka två hittills okända grundämnen: radium och polonium. De var bägge långt mer radioaktiva än uran. Marie tog sig an den mödosamma uppgiften att isolera dem ur stora mängder slagg. Dag efter dag stod hon i det ouppvärmda laboratoriet och rörde i grytor med nedsmält, illaluktande malm.
Att arbetet var livsfarligt visste man inte då. Marie Curie verkade i vetenskapens tidsålder, när forskning var det samma som framåtskridande. Skador som uppstod, till exempel sönderbrända fingertoppar, bagatelliserades. Man visste ju att radium gjorde gott också. Bland annat hade det visat sig verksamt mot cancertumörer. Marie betraktade den här tiden som den lyckligaste i hennes liv.
Upptäckterna belönades med Nobelpriset i fysik. Snart var paret Curie internationella kändisar, och varenda tidning skrev om dem. Folk fascinerades av ett äkta par kunde arbeta professionellt tillsammans. För prispengarna byggde Pierre och Marie ett nytt badrum och anställde en laboratorieassistent.
Den 19 april 1906 inträffade den händelse som för alltid bröt det framgångsrika samarbetet. En regnblöt kväll i Paris blev Pierre påkörd av ett hästekipage och omkom omedelbart. Långt senare skrev Marie Curie i en översikt över sitt liv att denna dag ”förlorade jag min älskade Pierre och med honom allt hopp och allt stöd under återstoden av min levnad”.
Förlusten innebar samtidigt att Maries fick huvudrollen i det tidigare gemensamma forskningsarbetet. I november 1906 blev hon den första kvinnan någonsin att föreläsa vid Sorbonne. Salen var fullsatt till bristningsgränsen. Men hon led också länge av depression och kontakten med de båda döttrarna, Irène och Eve, försämrades.
1911 fick Marie sitt andra Nobelpris, denna gång i kemi. Året innan hade hon utkämpat två stora strider, en vetenskaplig och en privat. Båda hade sin grund i det faktum att hon var kvinna. Hennes kärleksrelation med fysikern Paul Langevin blottlades skrupulöst i pressen. Langevin var gift och hans hustru fick genom inbrott tag på kärleksbrev som skrivits av Paul och Marie.
Den andra striden hade med Vetenskapsakademien att göra. 1910 föreslogs Marie Curie, som första kvinna någonsin, som ny medlem. Högljudda diskussioner utbröt. Maries anhängare tyckte att valet var självklart. Hennes motståndare menade tvärtom att hela samhället var i fara om man släppte in en kvinna i vetenskapens högborg. Förslaget röstades ner. Ännu var inte tiden mogen för en kvinna i akademien. Även om hon var Nobelpristagare.
Med åren försämrades Marie Curies hälsa allt mer. Långa tider var hon så trött att hon inte orkade arbeta. Hon började också få dålig syn. Först 1925 började man på allvar förstå hur farlig radioaktivitet kan vara. Då hade flera av Marie Curies egna medarbetare insjuknat eller dött. Marie själv dog i leukemi 1934.
Marie reste till fronten i röntgenbil
1895 hade William Röntgen upptäckt en strålning som kunde tränga igenom fasta föremål. Läkarna insåg snabbt vilken viktig upptäckt den tyske fysikern gjort. Med hjälp av den kunde man genomlysa kroppen i jakt på sjukdomar eller främmande föremål som granatsplitter.
Röntgenfotograferingen fick sitt genombrott under första världskriget. Till detta bidrog Marie Curie. Hon insåg att en ambulerande röntgenstation skulle kunna hjälpa många skadade soldater. Direkt efter krigsutbrottet började hon samla pengar till sin första röntgenbil. Snart hade hon utrustat arton stycken som tog emot tiotusentals skadade under krigsåren.
Marie Curie körde ibland bilarna själv och arbetade som assistent åt röntgenläkarna. Bland annat var hon med och hjälpte skadade efter slaget vid Somme 1916.
Radioaktiva anteckningar
Anteckningsböckerna från Marie och Pierre Curies laboratoriearbete är så starkt radioaktiva att den som vill se dem måste intyga att hon eller han gör det på egen risk? Böckerna förvaras i blylådor på Frankrikes nationalbibliotek i Paris.
Copyright: Anna Larsdotter
