De omstridda kategorierna uppfanns 1911. I slutet av 1940-talet var de omoderna, men fortsatte ändå att användas. De ansågs helt enkelt för bekväma för att ge upp – både av politiker och företag.
Sommaren 1911 kämpade tre tjänstemän vid Statistiska centralbyrån med en knivig uppgift. Deras uppdrag var att dela in den svenska befolkningen i tre kategorier. Anledningen var främst att staten ville få en bättre överblick över den nya valmanskåren. Samma år hade rösträtten utvidgats till att omfatta nästan alla män, vilket ansågs vara en osäkerhetsfaktor. Vilka var dessa nya rösträttsberättigade och vilka intressen kunde de antas ha? Detta ville myndigheterna ha koll på.
Bakom idén låg statsvetaren och den konservative politikern Pontus Fahlbeck. Han hade skrivit flera böcker om vikten av statistisk kunskap, inte minst när det gällde klass. Fahlbeck menade att det fanns en grundläggande, hierarkisk, samhällsordning, som måste värnas i en ny tid präglad av demokratiska idéer.
I slutändan kom de tre grupperna i princip att sammanfalla med tidigare kategorier som överklass, medelklass och arbetare. När tjänstemännen var klara med sitt digra arbete hade de stoppat in godsägare, jurister och läkare i första gruppen och lägre tjänstemän, hantverkare och bönder i den andra. I tredje gruppen hittade man arbetare, fiskare och drängar. Eftersom kvinnor inte hade rösträtt ansågs de inte intressanta i sammanhanget.
– Det var ett stort arbete att stoppa in tusentals yrkesbeteckningar i de här grupperna – naturligtvis blev det godtyckligt, säger Carl-Filip Smedberg, idéhistoriker vid Uppsala universitet. Han är den förste som på djupet forskat om den svenska socialgruppstaxonomin – det system som gruppindelningen utmynnade i.
I sin nyutkomna avhandling Klassriket beskriver han hur socialgrupperna snabbt utvecklades till en objektiv standard. För de politiska partierna blev systemet ett verktyg för att urskilja var de hade sin väljarbas. Under 1930-talet började såväl pressen som företagsvärlden att använda socialgrupperad statistik som underlag för läsar- och konsumentanalyser. På så sätt gick det lättare att koppla ihop annonsörer med rätt sorts konsumenter.
Trots sin samhällsbevarande utgångspunkt var socialgruppstaxonomin på ett sätt modern, menar Carl-Filip Smedberg. Den äldre, informella, indelningen hade varit mer statisk eftersom den byggde på släktband.
– Systemet medgav att människor tilläts röra sig mellan grupperna på egna meriter, vilket gav ett dynamiskt samhälle. Indelningen blev ett välfärdsteknologiskt redskap där man till exempel kunde se vad olika typer av reformer ledde till.
Kritik saknades dock inte, och redan 1948 övergav SCB socialgruppsindelningen. Trots detta kom den att leva vidare i flera decennier. Den var enkel att använda och ansågs officiellt godkänd. För socialdemokratin, som nu regerade landet, lämpade sig systemet väl för politisk debatt och krav på jämställdhet. Deras väljarbas fanns i socialgrupp III, en kategori som fick mer och mer uppmärksamhet.
I mer än 30 år jobbade SCB på en ny indelning utan att lyckas. Först 1982 landade man SEI – Socioekonomisk bakgrund, en taxonomi som också den med tiden blivit föråldrad.
– Numera används oftast utbildningsnivå som grund för indelning inom statistiken, säger Carl-Filip Smedberg.
Här kan man ladda ner och läsa hela Carl-Filip Smedbergs avhandling.
