Hösten 2023 gjorde jag en intervju med läraren Maria Å Johansson om hennes avhandling i pedagogik, som handlar om hur man använder en interkulturell matris i undervisningen i historia. Avhandlingen gav mig många tankar – inte minst kring hur samtidens frågor synliggörs i skolans läroplaner. Kunskaper i historiebruk anses viktiga, samtidigt som pedgogikforskare och läroplansförfattare ibland tycks glömma att de själva är historiebrukare.
Att det krävs superkrafter för att vara lärare idag är det nog få som betvivlar. Ett ensamt jobb med hela samhällets fortlevnad på sina axlar, som det verkar. Ingenting är säkert i denna värld, där styrdokumenten är fyllda av högstämda mål, idag ofta omstridda och ibland inbördes motsägelsefulla. Inte minst gäller det ämnet historia, där kunskapsstoffet – själva det förflutnas oändlighet – allt mer känns som minerad mark samtidigt som det ska kunna förklara och bota allt. Kunskaper i historia ska inte bara göra det möjligt att navigera i nuet och planera för framtiden (som klyschan lyder), dessutom ska de göra barnen till bättre medborgare – till bättre svenskar, tycker en del, till världsmedborgare menar andra.
Till den senare gruppen hör gymnasieläraren och lektorn Maria Å Johansson, forskare i ämnet historiedidaktik och en av grundarna till Globala gymnasiet i Stockholm. Hon har lagt fram en ambitiös doktorsavhandling med titeln Interkulturalitet och historia – historieundervisningen teori och praktik i en mångkulturell värld (Karlstads universitet) där den övergripande frågan kan sammanfattas så här: hur kan vi göra skolans historieundervisning relevant i ett samhälle där omkring fyrtio procent av eleverna har sin bakgrund i ett annat land, eller har en eller två föräldrar som har det?
Att det finns flera svar på den är säkert. Ett skulle kunna vara den kulturkanon som aviserats och som i sin historieversion kan användas som stöttepelare för lärare. Relevansen enligt ovan ligger då inte främst i att omfatta olikheter utan att skapa en gemensam nationell referensram
Ett annat är den i Sverige sedan länge beprövade metoden att ”lägga till” andra kulturers, länders och gruppers sedvänjor och historia till den allmänna i syfte att skapa acceptans för människors olikhet. För historieämnet har det ofta resulterat i pliktskyldiga faktarutor vid sidan av ”den riktiga” historien, kanske mest uppmärksammat i fråga om genus i läroböcker. ”Sluta ruta våra brudar” som uppropet löd från en Lundaskolas feministnätverk för några år sedan.
Maria Johanssons väg är betydligt mer finkalibrerad. Historieämnets relevans för vår tid ligger, menar hon, i begreppet interkulturalitet, en normativ term som när det gäller undervisning handlar om att ge eleverna sådan kunskap att de kan interagera och utvecklas i ett gemensamt kulturellt sammanhang, men utan att någon behöver göra avkall på sin identitet. För historieämnet specifikt betyder det att se det förflutna genom ett filter av globalhistoria, postkolonial analys, historiebruksteori, decentrering av självet och den egna kulturen, men också ett undanröjande av ”metodologisk nationalism” och eurocentrism.
En följd blir att det historiska urvalet måste bli ett nytt och anpassat.
Genom att växla mellan teoribildning och praktiska övningar i klassrummet konstruerar Maria Johansson en modell, en ”didaktisk designprincip”, som dagens historielärare kan arbeta efter när de lägger om sin undervisning i en mer samtidsrelevant, det vill säga interkulturell, riktning. Att det finns en efterfrågan på sådan handledning är en av utgångspunkterna för Johanssons arbete – när Skolverket i läroplanen skriver att eleverna ska lära sig ”samspela i möten med andra människor utifrån kunskap om likheter och olikheter i livsvillkor, kultur, språk, religion och historia”, bör det tolkas som en uppmaning till interkulturalitet.
Boken, som är en så kallad sammanläggningsavhandling bestående av fyra artiklar och en analyserande kappa, fyller mig med motstridiga känslor. Själva ihärdigheten, det strävsamma, teoretiska finsnickrandet på en modell som med hjälp av historia kan hjälpa till att lösa motsättningar i samhället och, kanske, göra oss mer kosmopolitiska, är beundransvärd. Men abstraktionsnivån, det extrema teoretiserandet, ansamlingen av begrepp och det hårt normativa anslaget, verkar på mig förfrämligande.
Även om avhandlingen på sätt och vis följer en röd tråd från praktik till teori tycks vägen så smal och fylld av fällor att jag genast överväger att avråda min son från sina planer på att bli historielärare. Ansvaret är för stort, risken att navigera fel på historiens hav överhängande! Det är så fyllt av grynnor och skär, kanske drunknar du eller så blir du kölhalad för att du undervisar om stormaktstiden som en epok av krig istället för av kolonisation och kulturmöten!
Begreppet interkulturalitet är på inte sätt nytt, det introducerades redan 1974 i en rekommendation kring undervisning av Unescos generalförsamling, men då verkar inte tiden ha varit mogen för en bredare implementering, i alla fall inte i det fortfarande homogena Sverige. Sedan dess har det vuxit sig desto starkare. Skolverkets skrivningar om samspel och förståelse anses av Maria Johansson alltför generiska och fokuserar inte tillräckligt mycket på postkolonial analys och rättighetsperspektiv.
En specificering bör alltså ske, där steg ett är att göra upp med historieämnets egen historia. ”Metodologisk nationalism” och eurocentrism styr fortfarande i allt för hög grad ämnet och står i vägen för det kvalificerade interkulturella historiemedvetande som är undervisningens mål – förmågan att se historia, nutid och framtid i termer av mångfald, kulturmöten, gränsproblematik och migration.
Historia anpassad för den verklighet som vi just befinner oss i, enligt Maria Johansson. Och en perfekt illustration till vilka frågor som uppfyller samhällsagendan just nu.
Så vilka är de nya sammanhang och de händelser som ska plockas fram när historieämnet blir interkulturellt?
Att frångå läroplanen är inte nödvändigt, menar Johansson, i alla fall inte i nuvarande skede. (Spänningen mellan att vara kvar inom rådande system och att riva det är fortfarande en öppen fråga.) Vi kan alltså undervisa om andra världskriget och kalla kriget, men på ett nytt sätt.
Längs vägen uppstår problem, vilka Maria Johansson redovisar på ett utforskande och intressant vis. En interkulturellt riggad lektion om kalla kriget och avkoloniseringen (frigörelsen), som ingår i avhandlingens första del faller inte helt väl ut. De framåtsyftande frågorna – ”Vem har rätt att skriva någons historia?” och ”Hur påverkas vi av den historieskrivning vi möter?” – blir för vida och otydliga när eleverna saknar grundberättelsen, the big picture, om öst och väst efter andra världskriget.
Att teoretisera kring ett innehåll är inte möjligt när innehållskunskap inte finns.
Ett liknande upplägg kring andra världskriget går något bättre. Det utgår bland annat från filmen Infödd soldat om striderna i Frankrike och Italien. En av eleverna, vars morfar tjänstgjorde i de brittiska kolonialtrupperna, inser för första gången att denna berättelse ur hennes eget liv utgör en pusselbit i det stora kriget, något hon aldrig tidigare reflekterat över. Ett dolt perspektiv lyfts fram i ljuset men är inte viktigt i sig – det handlar fortfarande om ”tilläggshistoria” – däremot en väg att ifrågasätta det förgivettagna europeiska narrativet.
Historieämnets fokus på källkritik och andra vetenskapliga färdigheter har ofta ifrågasatts. Johansson ger delvis kritikerna rätt. Att dagens skolelever förvandlas till ”mini-historiker” är inte önskvärt. Mekaniska förmågor ur akademins verktygslåda är förvisso viktiga men måste underordnas övrig teori för att nå det interkulturella målet.
I den i slutet framlagda designprincipen utgör stormaktstiden och den svenska nationalstatens konsolidering pedagogiskt exempel. I centrum placeras en specifik händelse: etablerandet av den samiska silvergruvan Silbojokk i Norrbotten. Med ”transkulturella förändringsprocesser” som raster kan läraren därifrån lotsa eleverna ut i tid och rum och med olika grad av inzoomning. Att röka en kritpipa (sådana har hittats vid utgrävningar) i Silbojokk på 1630-talet involverade en stor del av världen: ”europeiska plantageägare, brittiska och nederländska handelskompanier, kontraktsarbetare, Nordamerikas ursprungsbefolkning, förslavade från Afrika, tyska bergsmän, samiska lokalanställda, och såväl den svenska som den danska staten.”
Det är en smart upplagd övning som kräver sin lärare – och sin elev. Dessutom betydligt fler undervisningstimmar, även om Johansson inte berör saken.
Det sympatiska med avhandlingen är själva den konstruktiva ihärdigheten – här har vi en lärare och forskare som i klassrummet identifierar ett problem och bestämmer sig för att lösa det. Som kavlar upp ärmarna och tar vid där Skolverkets tjänstemän satte punkt för sina luftiga (och ibland paradoxala) skrivelser. Det blir ett sätt att ta ansvar, ser jag det som.
Däremot är jag inte övertygad om att en metodologisk interkulturalism – lika lite som metodologisk nationalism – är lösningen på de frågor om mångfald och sammanhållning och spänningen däremellan som vi brottas med idag. Att historia måste vara relevant för samtiden, och för alla elever, äger sin riktighet och den bör, som man säger, adressera mångkultur, och inte väja för att lyfta fram orättvisor och förtryck i ljuset. Men sammanhållning och en tro på vissa värden som goda behöver inte vara nationalism eller eurocentrism och inte heller behöver de utgöra en motsats till insikter om postkoloniala processer. Speciellt inte när värdena – demokrati, jämställdhet, tankefrihet och öppenhet – är ställda under hot. Inifrån såväl som utifrån. Där finns grunden vi alla måste stå på.
En annan sida av saken, kanske mer relevant för själva ämnet, är att vad skolan idag behöver väl knappast är fler moralistiska mål? Istället måste den värnas som institution, som bastion, där politikens ambitioner och åtgärder syftar till att minska segregeringen, ge oss mindre klasser, undanröja våld och hot samt skapa tilltro till lärarnas egen kapacitet. Inte minst gäller detta historieämnet, mot vilket politisk styrning ofta verkar slå hårdast.
