Jag trodde han skulle bli över 100, den geniale Lennart Hellsing. Nu nåddes jag för en stund sedan av beskedet att han gått bort, 96 år gammal.
När jag arbetade med min bok om Stig Lindberg fick jag äran att besöka honom i hans fina våning på Klara Östra kyrkogata, med utsikt över kyrkan och gravarna. En plats som han skrivit en bok om: Lunch på Klara kyrkogård. När jag träffade honom höll han på med en bok om skor. Han inspekterade mina doc martens och sa att de såg praktiska ut.
Lennart tog emot i sin orange kavaj, rökandes en cigarett. Han bjöd på dry martini och ballerinakex, en underbar hellsingsk blandning. Han var artig och vänlig, förekommande och eftertänksam. Men ändå inte riktigt där. Jag tänkte att egentligen befann han sig någon annanstans, i en värld som bara var tillgänglig för honom själv. En värld vars verklighet var skruvad ett litet litet hack från det normaltillstånd där alla vi andra tråkmånsar befann oss.
Jag ville prata med honom om hans samarbete med Stig, som pågick i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet.
Han mindes inte själv vem som kom på idén att Stig skulle illustrera hans texter – förmodligen var det förläggaren på KF:s bokförlag, Åke Löfgren. Löfgren inspirerades av den danska barnlitteraturen som var betydligt mer progressiv än den svenska vid den här tiden.
Stigs bilder lade en extra dimension till Lennart Hellsings underfundiga, underbara texter. De båda hade samma anarkistiska lättflygande fantasi. De var experimentatorer och ointresserade av moraliska pekpinnar.
”Dikten ska aktivera själva livskänslan”, sa Lennart Hellsing, något som Stig Lindberg sannerligen kunde skriva under på. Det fanns en sådan tanke med i allt han gjorde.
Hellsings och Lindbergs samarbete inleddes 1947, med Nyfiken i en strut. Texterna i boken hade Hellsing skrivit på sitt sommarviste i Furusund. De flesta av dem hade tidigare varit publicerade i tidningen Vi, då med teckningar av Curt Peters.
De gjorde Musikbussen och så förstås kapitelboken Krakel Spektakel. Så löpte samarbetet på. De umgicks privat, åt lunch tillsammans på Den gyldene Freden i Gamla Stan, eller på Zum franciskaner. Lennart, som bodde i ett tiovåningshus i Västertorp, var ibland hembjuden till Stig och Gunnel i Gustavsberg.
Arbetet verkar ha löpt lätt och friktionsfritt – de hade en gemensam syn på barndomens landskap som en plats där allt kunde hända. Där allting kunde bli sin motsats, något annat och ännu bättre.
På ett sätt liknade de varandra – de utgjorde båda alltid centralfigurerna i sina respektive sällskap. Och så var de båda esteter, men Hellsing på ett betydligt mer bohemiskt sätt än Stig. Han klädde sig färgglatt och okonventionellt och kunde till exempel komma till möten iklädd pyjamas. Stig höll sig alltid inom det formellas gräns.
En bok av Lennart Hellsing som kan vara värd att lyfta fram är Kanaljen i Seraljen. Den utkom 1956 och var faktisk ganska revolutionär. I den samlade han bilder av några av landets främsta konstnärer till en bilderbok för barn. Förutom Stig Lindberg var bland andra Stellan Mörner, X:et Eriksson och Olle Eksell med. De fick en vers var av Hellsing att arbeta utifrån. Trots att produktionen blev dyr drev Hellsing igenom att den skulle säljas för 9,50 styck för att de flesta barnfamiljer skulle ha råd med den.
Lennart Hellsing var en unik person och konstnär, liksom Stig Lindberg. Men Lennart var mognare, oräddare, mer säker på sig själv tror jag. Hade nog inte samma självhävdelsebehov.
Han berättade att han tyckte det var tråkigt att Stig redan i mitten av 50-talet bestämde sig för att sluta med barnböckerna. Stig var rädd för att fastna i det facket. Det var aldrig Hellsing, han visste att skrivandet för barn var något av det viktigaste och ibland också svåraste man kunde göra.
Det känns sorgligt att han är borta, för hans goda galenskap är så behövd idag.
