I år är det hundra år sedan första världskriget tog slut. Det är inte så länge sen när man tänker efter. På den tiden fick inte kvinnor vara soldater – vilket inte betydde att de inte deltog i kriget. I Storbritannien jobbade hundratusentals kvinnor i vapenindustrin.
Som Lottie Meade från London på bilden, fotograferad i en studio. Hon dog ung av förgiftning på grund av det explosiva ämnet – trotylen – hon hanterade i ammunitionsfabriken. Hon fyllde granathylsor med detta ämne, på engelska kallat TNT.
Kvinnorna som jobbade i de här fabrikerna var frivilliga – de tog jobb som män haft tidigare, innan de ryckte in i det militära. Kvinnorna var billigare i drift, de fick lägre löner än killarna haft och jobbade ofta tolv timmar i sträck. En del kallades för Canary girls eftersom deras hud blev gul av den giftiga trotylen de fyllde granater och bombhylsor med. Ibland föddes deras barn också med gul hy. Kanarieflickorna hade ofta problem med dålig hälsa: hosta, eksem och illamående.
Nya hudvårdsprodukter har ju ofta ansetts vara lösningen på kvinnors problem. Oatine Face Cream lanserades för att kvinnorna i vapenfabrikerna skulle se fräscha ut även om de jobbade i en extremt skitig miljö. Kanske hade den faktiskt effekt, gjorde att de kände sig lite snyggare? Bland annat skulle den skydda mot svarta porer står det i annonsen. Fast mot gifterna i den explosivs granatfyllningen hjälpte krämen knappast mot.
År 1918 arbetade 4 000 kvinnor och 6 000 män i ammunitionsfabriken i Chilwell. De fyllde bland annat granater till haubitsar med trotyl. Sen apterade de tändhatten. Explosioner var inte ovanliga. I juli 1918, en het sommardag, skedde den värsta i England under första världskriget, just i Chilwell. 139 människor miste livet och 250 skadades. De flesta kunde inte identifieras utan begravdes i en massgrav. Exakt vad som utlöste katastrofen har aldrig blivit klarlagt – det har bland annat talats om sabotage av infiltratörer från fiendesidan.
Bilden nedan visar fabriken i Chilwell efter en explosion, men kanske inte just efter den största, 1918.
I Woolwich i London fanns ett gigantiskt fabriksområde där man tillverkade krigsmateriel under första världskriget. När det var som störst jobbade 80 000 personer där, varav en tredjedel var kvinnor. De hade lägre lön än männen och enligt lag kunde de avskedas så fort kriget var över. För många kvinnor var de här industrijobben såklart välkomna, de tjänade egna pengar och kände att de gjorde en insats för landet. Soldater fick de som sagt inte bli även om de ville.
Omkring en och en halv miljon brittiska kvinnor gick ut i arbetslivet under första världskriget. Många jobbade i industrin, men långt ifrån alla. De gjorde alla typer av arbeten, även sådana som dittills hade varit reserverade för män. Till exempel bildades det kvinnliga brandkårer som skulle ersätta männen som skickades i krig. Kvinnorna kallades Fire Women – ett begrepp som inte levde kvar när kriget var över. Männen fick sina jobb tillbaka och kanske tyckte kvinnorna att det var skönt att slippa? Brandkår är liksom militären områden med starka kopplingar till manlighet där det tagit väldigt lång tid innan kvinnor tagit plats.
