Idag fattar riksdagen beslut om att väcka upp den vilande värnplikten igen – som då för första gången blir könsneutral. Det handlar om att få ”förbandsuppfyllning”, som Peter Hultqvist sa i morgon-TV. De frivilliga (yrkesarmén) räcker inte till. Få unga är intresserade av försvara landet, eller tycker kanske inte att det är utsatt för fara. Eller att det är deras uppgift.
Redan nästa år kommer kvinnor och män att kallas in under de svenska fanorna, för första gången.
Ur ett genushistoriskt perspektiv är det intressant och faktiskt spektakulärt – så länge vi människor fört krig har kvinnor på olika sätt och med olika (men liknande) bevekelsegrunder, uteslutits. Men för en stat som Sverige, som vill kalla sig modernt och feministiskt, är det förstås självklart att krigsmakten ska vara könsneutral. Om vi ska ha ett försvar förstås – därom kan man ju ha olika åsikter.
En efter en har nationer liksom Sverige öppnat sina krigsmakter för kvinnor – idag har till exempel få Natostater några formella hinder för kvinnor som kombattanter (man måste ju skilja på stridande befattningar och andra, stöttande, administrativa etc). I USA öppnades samtliga stridande positioner, även i specialförbanden, för kvinnor i januari 2016. Myndigheter i många länder anser helt enkelt att försvaret av en demokrati kräver en organisation som i sig representerar en mångfald. Om försvarsmakten är uppbyggd kring en sexistisk struktur (vilket den ofta varit, och är) så skänker den statlig legitimitet åt en sådan struktur även i resten av samhället.
Det betyder dock inte att kvinnor utgör någon större numerär i världens krigsmakter – i Sverige består personalstyrkan idag av mellan tretton och sexton procent kvinnor (det finns olika uppgifter). Av officerarna är bara fem procent kvinnor, vilket är lågt ur ett europeiskt perspektiv.
Kvinnor i militären kan vara ett svårt ämne för feminister. Det har jag inte minst märkt när jag berättat om min bok Kvinnor i strid – dock kanske mer när den var på planeringsstadiet än när den var färdig. Folk har tyckt att ämnet varit lite suspekt, kanske svårt att ta i? En del menar att kvinnor som deltagit, eller deltar, i krig eller på andra sätt ingår i försvarsmakter stöttar samhällets kanske mest grundmurade patriarkala institution. De motverkar det kvinnor, och män, mest av allt behöver, fred. I den här ståndpunkten kan de, paradoxalt nog, slå följe med en del traditionella manliga försvarsivrare som när en avsky för den kvinnliga soldaten.
Liberala feminister har däremot sett öppnandet av försvaret för kvinnor som en rättighetsfråga och ett sätt att öka jämställdheten. Ytterligare andra vill problematisera könskategorierna och menar att kvinnor visst kan delta i krig, men inte just för att de är kvinnor. Och det kan man ju hålla med om. Om vi ska ha ett försvar ska det ju bestå av de mest kompetenta individerna, oavsett kön etc.
Länge var begreppet ”mänsklig säkerhet” ett viktigare begrepp än nationell säkerhet, ett antagande som bland moderna länder ledde till insikten att det behövdes fler kvinnor i försvaret. Fredsbevarande insatser kräver, menar man, att det finns kvinnor i trupperna som kan nå lokalbefolkningens kvinnor. Man hänvisade till FN:s resolution 1325, en överenskommelse från år 2000 som syftar till erkännandet av kvinnors särskilda behov av skydd i konflikter. Avsikten med den var att få världens länder att inse att det är nödvändigt att kvinnor tar del i fredsförhandlingar. Annars kan inte freden bli hållbar.
Nu verkar det gamla nationella säkerhetstänkandet ha kommit tillbaka, men med nya premisser. Kvinnor utgör hälften av medborgarna och om vi ska ha ett försvar är det rimligt att också de har en plikt – och en möjlighet – att ställa upp.
En sak som vi kan konstatera är att det under årtusenden, idealiskt sett, ansetts som mäns uppgift att försvara kvinnor och barn. Men hur väl har det fungerat, egentligen?
