Den här märkvärdiga bilden publicerades 1820 i en bok med den intresseväckande men något otympliga titeln Portraits, Memoirs, and Characters, of Remarkable Persons, from the Revolution in 1688 to the End of the Reign of George II.
Den föreställer Ann Mills, engelsk soldat och matros som förklädd till man tjänstgjorde ombord fregatten Maidstone omkring år 1740 (förmodligen under österrikiska tronföljdskriget). Att kvinnor tog värvning som soldater eller sjömän förklädda till män var inte helt ovanligt vid den här tiden. Att de skar halsen av folk var nog mindre vanligt.
Utgivare av böckerna var James Caulfield, författare och försäljare av tryckte bilder med egen butik vid Leicester Square i London.
I böckerna (med fantastiska gravyrer av Robert Graves) samlade Caulfield en rad personligheter som han fann spännande och excentriska, som Ann Mills, eller Matthew Buckinger – en ”utomordentligt liten man”, född utan armar och ben 1674. Eller den dövstumme Duncan Campbell som gjorde sig en förmögenhet som spåman och orakel. Och dessutom ytterligare en kvinnlig soldat, Christian Davies, även kallad Mother Ross, som tog värvning i början av 1700-talet under flera olika namn.
Att Ann Mills verkligen funnits kan vi inte vara helt säkra på. Men vi vet att samtiden var fascinerad av kvinnliga soldater och att de förekom – säkert i högre antal än de dokumenterade. Många, de flesta, avslöjades förstås inte.
Hursomhelst, Frank Felsenstein, som skrivit en artikel i tidskriften ECF, ger oss en nyckel till bilden av Mills. Han påpekar att det avhuggna huvudet som Mills håller i handen är en fransmans, med långt friserat hår i band, och påminner om det just avslutade Napoleonkrigen. ”Den franske sprätten” var en sorts kulturell ikon och motbild till engelsk robusthet i brittisk självförståelse.
Med bilden ville Caulfield och Graves kanske också håna de feminiserade fransmännen genom att framställa dem som grundligen besegrade av ”det svaga könet”. England hade ju vunnit kriget.
Att feminisera motståndaren i syfte att smäda honom var, och är, en vanlig strategi i krig – denna den mest maskuliniserade av sysselsättningar. (”Feminint” blir då förstås lika med något vekt och dåligt.)
I själva verket var de kvinnor som stred i 1600-, 1700- och 1800-talens krig lika djärva och skickliga som sina manliga medsoldater. Och, ibland, lika rädda och klumpiga.
