Jag köpte potatis idag, förpackad i tvåkilospåse. Ekologisk. Numera är det vanligare att handla dessa färdigförpackade potatisar än att plocka ihop knölarna själv. (Påspotatisen är tvättad – man kan tro att den grott i växtnäring och inte i jord.) Ännu vanligare är att rata potatisen och istället köpa den orange sötvarianten från USA.
För tvåhundra år sedan räddade potatisen, den vanliga, livet på stora delar av Sveriges befolkning. Den fick barn att överleva till vuxen ålder, den skyddade fattiga familjer från svält. För ett tag stillade den de många upproren och hungerkravallerna som präglade landet kring år 1800.
Men bara för ett tag. I Sverige rådde fortfarande envälde, kungen hade stormaktsdrömmar men bekämpades av aristokratiska militärer. Det var en tid av krigströtthet, desperation och blodtörst. I juni 1810 misshandlades adelsmannen Axel von Fersen till döds av en uppretad folkmassa.
Journalisten Mats Adolfsson skriver om det här i sin bok Bondeuppror och gatustrider om svenska uppror från 1700- till 1900-tal. Jag har den i bokhyllan, exakt i ögonhöjd från kudden. Kanske är potatisen ett fånigt exempel, men jag kan ändå inte låta bli att se det som en kuriös symbol för något större.
Då: en överlevnadsfaktor, en produkt som man odlade själv, eller köpte säckvis, förvarade i jordkällare eller skafferi.
Nu: något de flesta vandra förbi i matbutiken – ratad av burgarfolket som vill ha sötpotatisstrips med parmesan till portabellan, liksom av den GI-medvetne kvargkonsumenten.
(Själv är jag också väldigt förtjust i sötpotatisstrips. Och portabella även om jag hört att den bara är en större variant av den gamla vanliga champinjonen.)
Bondeuppror och gatustrider handlar om tiden före det så kallade folkhemmet. En tid då ”vanligt folk” – de som stod utanför stånden – blev allt fler. De som saknade pengar och därmed rösträtt. Till slut var de i majoritet och deras missnöje kanaliserades i upplopp och protester, i strejker och butiksplundringar. 1908 genomfördes hela 300 strejker på olika platser i Sverige. Protesterna var så vanliga att förmedlingen av strejkbrytare blev en affärsidé.
Det var en tid när Sverige varken var speciellt fredligt eller tryggt eller präglat av samförstånd. Det var en tid då folk svalt och utdömde dödstraff, krigade och gjorde statskupper och var så himla… osvenska.
Vår bild av Välfärdssverige och folkhemmet stod länge i vägen för detta andra våldsammare och otryggare Sverige. Tiden före socialförsäkringssystemen, semestern, studielånen, charterresorna… Tiden före demokratin. Nu har allt detta kommit tillbaks till oss med kraft. Ett skynke har dragits bort, ungefär som när muren föll för trettio år sedan och det gamla våldsamma fragmentiserade östeuropa liksom steg upp till ytan igen.
Historien tar aldrig slut.
Det fanns olika skäl till missnöjet, då för mer än hundra år sedan. Man ville inte riskera sina liv i meningslösa krig. Man tyckte att säd och potatis skulle användas till mat istället för sprit. Man ville ha revolution, som i Ryssland. Man ville kunna bedriva handel med Norge.
Men i botten fanns ändå – oftast, men inte alltid – kampen för demokratin, för en kanal att göra sin röst hörd utan att behöva slå sig blodig. I början var den vag, oformulerad. Snart fanns den inom räckhåll.
I dag bubblar samhället, som alla vet, åter av motsättningar, ibland – ofta – känns det som om den välorganiserade ytan börjar krackelera. Var det bara en yta? Allt det där som vi så länge tog för givet. Demokrati, samförstånd, viljan att göra saker bättre. Fattigdomen kommer närmare, ja den är redan här.
Jag ser på potatisen med nya ögon där den ångar i grytan i väntan på att bli mos… Varken den eller folkstyret är utbytbart, vi måste minnas hur det går till att odla dem. Och värna jorden där den kan gro.
Copyright: Anna Larsdotter
